För mycket av det goda- att prioritera

Skulle egentligen ha hoppat lite med Lina och Souri i eftermiddags men kände igår att det hade blivit lite körigt. Eftersom att Pebban vilat tre dagar redan ville jag att hon skulle få komma ut och röra på sig och sen skulle syskonen (och lillebrors sambo) komma ut och fika lite… en dags för tidigt farsdags firande helt enkelt. Så jag fick välja bort hoppningen den här helgen… fokusera och baka. Svängde ihop en kladdkaka till fikat också när jag ändå höll på. Misslyckades dock fatalt med första tårtbottnen…
Den såg helt ok ut när jag tog ut den ur ugnen men sen sjönk den sakta ihop. Tyvärr hade jag redan använt upp en hög med ägg och hade inte tillräckligt många kvar för att prova igen så det fick bli en sockerkaka istället.
Botten nummer två blev betydligt bättre och nu står det en tjusig tårta i kylskåpet och stabbar till sig. Garnerad med chocklad hjärtan och geléhallon (som jag inte själv kan äta men det ser ju tjusigt ut i alla fall!) men ni får vänta på tårtbild tills i morgon…det blir ytterligare en fullspäckad dag då vi först ska hämta hem Polly och släppa ihop henne med flocken, sen ska Pebban ridas och framåt eftermiddagen blir det då tårtkalas inne hos Karin i hennes söta lilla hus!

En extra vilodag

Eller, ja, kanske helt lagom med vilodagar helt enkelt? Pebban är ju ändå bara fyra år och har gått två dagar nu i veckan och kommer ridas både lördag och söndag. Samtidigt som hon inte ska stå för mycket så ska hon ju inte heller gå för hårt med tanke på att hon varit skadad. Så när hon g??r fem dagar en vecka och vilar två är minst ett, gärna två, av de fem ridpassen den veckan skrittpass.
I dag fick det bli en bonus-vilodag i samråd med Cicci, en tredje vilodag på raken helt enkelt. Hon gick ju fem pass förra veckan och ett par av dem var lite intensivare och längre …och jag var helt enkelt trött efter dagens äventyr till Kvicksund…ser dock redan fram emot morgondagens ridpass med lilla fröken – hon är så himla trevlig och kul att ha att göra med, en riktig pärla!

Min syster – hästfotografen

De flesta bilder som dyker upp här på bloggen – som inte är mobilfoton – kommer förmodligen vara knäppta av min lillasyster (eller Jenny!). Min lillasyster är inte så värst hästintresserad och har aldrig riktigt varit det heller. Det var Garre då, som hon fastnade för av hästarna jag har ridit genom åren.
Med honom lyckades jag till och med lura upp henne i sadeln ett antal gånger för hon kände sig trygg med honom. G alltså, det är inte alla 5-åringar du kan sätta upp en nybörjare i sadeln och låta den rida själv!
Nu tänkte jag helt enkelt visa lite foton som syrran knäppt på mig och några av hästarna genom åren.
En gammal favorit – jag och bästaste Clabbe sommaren 2010, lyckligt ovetandes om att han skulle vara borta två år senare. Det är en av de där hästarna som lämnat ett stort tomrum efter sig.
Men jag är glad att jag fick lära känna honom och att jag hade turen att få rida en sån fin häst, det var en riktig personlighet. Ännu gladare är jag att jag har en hög fina bilder som syrran tog av oss!
Nästa motiv och häst ut är Garre, där har jag ännu fler bilder och dessutom möjligheten att åka och hälsa på honom när ekonomin tillåter en liten roadtrip.
Det var inte helt enligt planerna att rida gigantisk sportponny och när Janna ringde och berättade om G var min reaktion ”en tinker? ha, ha, ha” men eftersom att C var skadad då och jag hade ridabstinens tog det inte många dagar innan jag bad om numret till Jenny (yes, the one and only – vi lärde nämligen känna varandra genom Garre då 2011!) och resten är historia.
December 2012, första rejäla fluffsnön, förstår ni vilken möjlighet!
Skitkul att galoppa i snön tyckte G.
Som sagt, många fina bilder blev det under tiden jag red G.
Och här på bloggen finns det ju redan en drös med foton av både Cariño och Pebban som syrran fotat. Hon har inte träffat Souri än men det kommer nog framöver. Hästfotografen i egen hög person:
Det är tur att jag har en syster som gillar att fota lika mycket som jag gör!

För ett år sedan i dag..

Fotade Tossan (Zara) i bustagen idag för ett år sedan. Då hade hon varit huskatt i nästan två år. Tossan föddes i det vilda men fångades in med syskon och mammakatt och spenderade ett antal månader i ett stall.
Tossan är en ganska slimmad liten katt, på sommaren. Så fort det blir lite kallare ute säger det poff och hon förvandlas till en liten pälsboll!
Supermysigt att gosa med den där fluffmagen.
Förstår ni varför jag kallar henne Tossan?
Bonusbild på Sixten från samma tillfälle!

Dags för second breakfast

Det blev visst lite bråttom i morse, trots allt. Det är ju såååå ovanligt att jag inte kan ta mig iväg i god tid när det gäller tidig morgon haha. Upptäckte precis när jag skulle åka att jag hade halva stallet under naglarna så jag var såklart tvungen att åtgärda det innan jag kunde åka, sen ville katterna ha mat och vips så fick det bli en naturdietbar bakom ratten medan Volvon och jag rullade mot Hallsberg. Enkla lösningar och snabb energi är bra grejer! Men inombords önskar jag att jag var lite mer åt det hållet att jag steg upp en timme för tidigt och åt frukost i lugn och ro medan jag läste lite i senaste boken i högen. Det är bara att acceptera att det nog aldrig någonsin kommer att vara jag.
Fick med en goodiebag hem från intervjun – som förövrigt kändes rätt så bra. Vi var ingen större grupp, en representant för företaget och en från reklambyrå som jobbat mycket med företaget i fråga och så jag och två andra potentiellt blivande anställda. Kändes rätt avslappnat och bra faktiskt. Nu är det bara att vänta och se. De ville i alla fall påbörja ett eventuellt samarbete snarast så svar kommer inom den närmaste tiden. Nu ska jag dricka lite kaffe och njuta i rena Hobbit-stilen av dagens andra frukost innan det är dags att svida om och motionera en häst och en liten ponny! Blir det enligt planerna så kan ni se fram emot lite film i eftermiddag/kväll.

Lite flera bilder från gårdagen

Vi har så fotogeniska hästar borta på Linnebergs Gård – och söta små vovvar också, speciellt Karins lilla Ralf!
Det går inte att låta bli att gulla med den lilla lurvbollen!
Linus kände ett plötsligt behov av att ringa på hjälp, uppdatera Facebook eller beställa hämtmat? Vem vet vad som pågår i huvudet på en häst när han plötsligt får tillgång till en smartphone?
Bilden ovan kan kanske vara en förklaring till Linus plötsliga intresse för ny teknik. Ett rop på hjälp? Omgiven av hurtbullar och idioter både högt och lågt är det inte konstigt om han utvecklat nya intressen som en överlevnadsstrategi. Det kan inte vara lätt att vara häst i dagens samhälle.

Designa din bloggvälj mellan massor av färdiga mallar på Nouw eller gör en egen; ”peka o klicka”klicka här!

Hästpresentation- Linus Wingboons

Linus, Linus. Ännu en ny bekant för mig såväl som för Linnebergs Gård. Linus Wingboons är en sexårig varmblodsvalack på cirka 1.60 (vi mätte med tumstock och vinkeljärn) som inte riktigt tyckte att det här med att trava fort var hans grej.
Istället för korvfabriken hamnade han alltså på lösdriften med Dessi, Pebban och resten av gänget. Det är alltså Jenny som varit i farten och plockat hem ännu en räddningsponny (Dessi riskerade visserligen inte att bli hundmat men ändå).
En väldigt trevlig och lugn häst, trots rykten om motsatsen. Det verkar som att han trivs bra med lösdriftsliv och har hittat lite harmoni i livet. Nu ska ha bli skogsmulle häst (eller ja, westernponny säger Jenny så vi får väl se vad som händer där) och bara han fått bygga lite ridhästmuskler så blir det lite uteritter i sällskap med Pebban och mig. Sen till våren (åh, det är så långt dit, haha) ska jag visst få nöjet att hoppa in den här lilla krabaten. Det ska bli hur kul som helst.
Visst är han väl för himla fin?

Snart dags för en sväng till stallet

Lite roligare väder idag, även om det blåser lika mycket som igår, så skiner solen i alla fall. Klass ett varning här i krokarna, i eftermiddag/kväll drar stormbyar in. Precis som varenda höst under de senaste åren, det är knappast en överaskning. Men jag antar att kvällstidningarna inte har något bättre att skriva om. Har de riktig tur så bidrar stormen till olycka och elände, det är bra för försäljningen av lösnummer. Men nu ska vi inte vara så cyniska. Det är dags att svida om från pyjamasbrallor till ridbyxor och övriga ridkläder och åka mot stallet för en tur på Pebban. Jenny och mini hänger med så får de lite motion också.
Släpar med kameran så får vi se om det blir några bilder. Ska i alla fall knäppa några på det western-träns som Terese blingade lite åt Pebban så ni får se hur det blev. Pebban har ju inget eget träns just nu utan samsas med Maya eller Manny men nu ska Jenny plocka med ett tredelat bett i Pebbans storlek så ska hon få ett eget träns.

Hur svårt kan det vara? (Någon som vill ha en bok förresten?)

Jag tänker lite såhär att om den här boken faktiskt tryckts och publicerats så borde jag kunna trolla ihop något betydligt mer substantiellt och läsvärt själv. Det borde faktiskt vem som helst klara av vid närmare eftertanke.

Jag vet inte om jag gör världen en tjänst, eller en otjänst. Men jag tänkte skänka bort den här fantastiskt pinsamma historien om en rik bortskämd tjej och hennes, självklart totalt livsfarliga hingst och krångliga relation till en butter och folkskygg tränare. Försten som kommenterar inlägget får den (bor du inte i Örebro så tänker jag mig att du får stå för portot på 25:- ).

Som sagt. Jag tror nog att de flesta av oss skulle kunna knåpa ihop något lite mindre simpelt och förutsägbart om man bara gav sig fan på det. Eller vad tror ni?