Nationaldagen i bilder

 

Jobbhelg denna helgen och eftersom att det inte bara var nationaldag i dag utan även kungabesök i stan var mina arbetsuppgifter givna. Jag har alltså live-bevakat kungaparets Örebrobesök med text, bilder och korta filmklipp på na.se – sen har jag skrivit en lång text till morgondagens tidning också. Tänkte att ni skulle få se lite bilder från dagen – dels på kungligheterna men ni hittar också en bild på min kollega Daniel som fick ta emot diplom under medborgarskaps cermonin (han fick svenskt medborgarskap förra året) och fick hälsa på kungen och drottningen. Själv fick jag hålla mig på behörigt avstånd från kungligheterna. Fler bilder m.m hittar ni så klart på na.se

För två år sedan bloggade jag på WP

Ännu en blast from the past – för två år sedan bloggade jag på WordPress, på engelska. Och just det här datumet för två år sedan firade jag min amerikanska kollega i sällskap av en maltes, en tyska och en tjej från Irland. Jag bodde nämligen i Bryssel då och jobbade på Europaparlamentetes webbcom avdelning.

Tänk att det redan har gått två år, det känns inte som att det var så länge sedan jag var i Bryssel samtidigt känns det som en hel evighet sedan. Om ni klickar på bilden så kommer ni till originalinlägget.

Back in action

Känns så stabilt när chefens första kommentar när jag kommer till jobbet på morgonen är: ”Du ser inte ut att må så bra” haha. Bättre i dag än igår i alla fall och nu när jag jobbat ett par timmar känns det ändå rätt ok. Ögonen kändes feberkantade i morse men det börjar lägga sig nu och det känns faktiskt skönt att vara på jobbet.

Vad hände med våren?!

Var ute på jobb i förmiddags – när jag kom åter till redaktionen fick jag ett mail från kollegan som var med ut och gjorde webbtv (jag fick rycka in och hjälpa honom testa en lösning för micen). ”Kallt eller?” var ämnet på mailet och den bifogade bilden hade han döpt ”frusenreporter”. Skrattade lite smått för det är en rätt talande bild – det är kallt som fan ute. Burr!

Rocka sockorna & spana in den här videon

Det bästa med mitt jobb är att jag får träffa en massa intressanta människor och berätta deras historier. I dagens tidning kan ni läsa om Karin som har Downs syndrom och som personligen tycker att det här med udda sockor är rätt fånigt. Hon har precis släppt en ny musikvideo som inspirerar till att träna och att kämpa. Klicka HÄR för att komma till videon (där finns också en länk till en tidigare musikvideo som hon gjorde för några år sedan, om det här med att ha Downs).

Om jag rockar mina sockor i dag? You bet. Å andra sidan rockar mina sockor nästan dagligen året runt men det är kanske inget att skryta om.

Det bästa med mitt jobb

Journalistyrket är verkligen grymt utvecklande, intressant, spännande och lärorikt (även om jag är snabb att tala om för folk att det inte är något framtidsyrke). Ingen dag är den andra lik och det har jag verkligen fått känna på den här veckan. I går fick jag börja mitt arbetspass med att gå på en normkritisk stadsvandring. Under en timme följde jag en grupp människor som guidades från Drottninggatan till Våghustorget och ned längs med Köpmangatans skyltfönster. Vår guide stannade till vid ett urval butiker och analyserade reklambilder, skyltdockor och rådande normer i samhället. Vilka är det som får synas? Vilka saknas i skyltfönstren? Vår guide konstaterade snabbt att människorna som passerade på gatan hade lite gemensamt med den verklighet skyltfönstrena presenterade.
Stadsvandringen var en del i programmet för Örebroveckan för mänskliga rättigheter som fortsatte med en gratis föreläsning på Örebro läns museum med Genusfotografen, Tomas Gunnarsson. Mitt arbetspass handlade alltså om genus och normer från början till slut och genusfotografen bjöd på två mycket intressanta timmar där han dissekerade reklambilder och på slående sätt tydliggjorde just hur skev bilden av manligt och kvinnligt faktiskt är. Och som han konstaterade – när man väl ser mönstrena så är det svårt att missa det. Om du vill läsa texten hittar du den här. 

Frukost på sängen och länkningsdags!

Ledig fredag och en helg med tidiga morgnar framför mig – klart att jag passade på att sova lite extra länge. Himla kul att ni var så många som svarade på tisdagens inlägg och att ni gav så bra svar! Ska göra mitt bästa för att genomföra era önskemål men först är det dags att dela lite länkar här!

Skeptiska klubben: det här med säkerhetsbälte för ryttare

Vi är nog många som önskat oss klister i baken vid fler än ett tillfälle under årens lopp. Det är inte kul med oplanerade avsittningar men precis som med det mesta andra här i livet så är det sånt som händer. Det är galet många som kör av vägen varje år eller halkar på isfläckar och bryter sig när de går utanför dörren. Och så finns det såklart vi hästfolk som tenderat att göra oss illa på de mest osannolika sätten.
Nu florerar nyheten om ett säkerhetsbälte för ryttare på bloggar och hästtidningarnas siter … åsikterna är många, personligen är jag skeptisk.
Den här prylen ska alltså fungera som ett säkerhetsbälte men samtidigt ska det lösas ut automatiskt om det skulle behövas … eller genom att trycka på en knapp. Rent spontant ser det inte så värst bekvämt ut att försöka rida vettigt med den där anordningen runt midjan. Och att sitta fastspänd på hästryggen känns rent ut sagt livsfarligt.
Som någon kommenterade på ett forum: vad händer om en ryttare modell större rider fastspänd i sadeln och så kastar sig hästen? Bältet kanske håller ryttaren kvar i sadeln men kraften som blir när ryttaren far åt ett håll och hästen åt det andra kan få tråkiga konsekvenser i form av en glidande sadel.
https://youtu.be/mSZ-le8IW6s

Hoppe ponnyn Luxus CML på Hööksomslaget

Brukar inte ens öppna Hööks-katalogen när den dyker upp med posten – vill jag ha något brukar jag leta rätt på det online eller åka till närmaste butik och se om de kan tänkas ha det jag letar efter.
Men det är ju lite kul att spana in bilderna, speciellt när modellerna består av hingstar jag sett live. Såg Luxus som 5-åring på Eklunda stuteris hingstvisning 2012 och filmade en del, bland annat när han hoppade ett litet hinder…
Det är en flashig häst med häftiga tecken och läcker färg, kul att se honom pryda vårens omslag till Hööks-katalogen.
Vilken  häst skulle du vilja se i Höökskatalogen?

Spanska ridskolan i Wien- kulturarv eller förlegad hästhållning?

På ett plan är det grymt häftigt att en av alla de vackra, gamla, byggnaderna i centrala Wien är hemvist för inte mindre än 80 lipizzanerhingstar. Men att inhysa ett stall i centrum av en stad med 1.7 miljoner innevånare innebär att det inte finns några hagar. I den här byggnaden ligger alltså Spanska ridskolan i Wien…
I september 2012 gav jag mig själv en liten semester och åkte till Österrike och Wien för att hälsa på Chris, som jag lärde känna under mina erasmus studier i Nederländerna. Ett besök på Spanska ridskolan var självklart, även om Chris inte är lika hästintresserad som jag. Vi gick på en av morgonträningarna – tyvärr rådde det fotoförbud (av någon obegriplig anledning) och det fanns till och med vakter på plats som knatade runt och sa till de turister som hade svårt att förstå skyltarna.
Så här besvikna var vi – eller snarare jag, som höll i kameran. Haha. Smög till mig ett par extremt dåliga mobilbilder – utan blixt så klart. Antar att fotoförbudet grundar sig i att det blir ett störningsmoment för hästarna med smattrande kameror och blixtar.
Förstår ni hur skyldig jag kände mig? Laglydig svensk på semester… haha.
Den obligatoriska bruna hästen – det finns alltid en brun häst i träning. Det sägs att utan den bruna hästen kommer ridskolan drabbas av otur och tvingas att lägga ned sin verksamhet.
Det var riktigt häftigt att se hur de tränade hästarna – både uppsuttet och för hand. Tänk att ha det här som ridhus? Helt sjukt vackert!
På eftermiddagen var det dags för en guidad tur i stallarna. Även där rådde det fotoförbud.
Det finns som sagt inga hagar – om vi inte räknar ovalen innanför skrittmaskinen, som är världens största och används flitigt – varje häst går i skrittmaskinen 30-60 minuter om dagen. Utöver det tränas de uppsuttet eller för hand under 30 minuter. Resterande tid spenderar dessa hästar i stallet, i sina glassiga boxar med vattenkoppar av marmor, stirrandes in i väggen, krubb-bitandes, vävandes eller bara ståendes rakt upp och ned.
De hästarna som har tur står i boxarna ute på gården, nästan uteboxar, med fönster ut mot gatan. Den gården hyrs tydligen ut ibland för mottagningar… då dukas det upp bord så att gästerna kan sitta och äta och dricka omgivna av dessa dyrgripar till hästar.
Stallen var riktigt häftiga med snygga detaljer – boxarna var normalstora, inte stora nog för en häst som tvingas tillbringa minst 22 timmar av sitt dygn i dem… Chris hade lite svårt att förstå vad det var jag var så kritisk mot. Men den korta stund vi tillbringade i stallet var det svårt att inte lägga märke till de hästar som visade tecken på tristess och understimulering.
Vår guide berättade att hingstarna växer upp i Pieber, där de bor tills att de är cirka fyra år gamla och flyttar till Wien för att påbörja sin träning och karriär vid Spanska ridskolan. Det är sedan deras hem fram tills att de är 23-28 år gamla och får flytta till ridskolans träningsanläggning för att gå i pension, En månad om året får hingstarna åka på semester. Då har de sin egna box med en tillhörande hage och de får även turas om att gå på bete i stora gräshagar. Helt ok, tyckte Chris, de har ju semestern att se fram emot när de står och stirrar in i väggen årets övriga 11 månader. Fast riktigt så fungerar ju inte hästar.
Vad är skillnaden, kanske du tänker, mellan dessa hingstar och andra högpresterande hästar? Ja, du, det kanske inte är så stor skillnad egentligen. Vad tycker du?