Vilka är dina styrkor respektive svagheter i ridningen?

Spinner vidare lite på gårdagens inlägg och tidigare inlägg om att analysera och fundera över varför vi gör som vi gör i sadeln. Vilka styrkor har du som ryttare? Vilka är dina svagheter?
Mina hälar är väl en svaghet – även om det sägs att hälarna inte ska ned sådär extremt längre som vi lärde oss när jag var liten. Har även lite svårt för att ”dutta” med skänkeln som Erika vill att jag ska göra, det funkar helt enkelt inte – mitt ben/min skänkel vill trycka inte ”ba-bam, ba-bam” då rycker det lite i benet och känns bara konstigt. Men det reder säkert upp sig bara jag får lite rutin på det här med att rida för tränare. Att ta flera instruktioner på en gång orsakar kortslutning i min hjärna och ridningen blir lite hej-kom-och-hjälp-mig innan jag lyckats få ordning på allt.
Man lägger sig gärna till med allehanda egenheter när man, som jag, ridit utan ”tillsyn” i så många år. Ett tag var jag helt hopplös på att vika av i sidan och luta inåt i volterna – lutade från huvudet och nedåt. Det har jag, tack och lov, jobbat bort – även om sidan ibland smiter iväg. Mina styrkor är nog främst att jag är orädd men även att jag, efter alla galna ponnyår i bakfickan, har en jäkla balans. Det ska en del till innan jag stöper i backen (även om jag lyckats dratta av Pebban ett par gånger redan haha) och jag är snabb i reaktionsförmåga också – himla bra när jag rider hästar som Cariño som plötsligt tvärvänder och drar i galopp.
Har också blivit mycket bättre på att inte beundra hästens man utan att titta dit jag ska – men det krävs fortfarande att jag påminner mig själv om blicken. Samma sak med händerna. Men det är lite det som är kul med ridning också – du måste ständigt jobba med dig själv för att nå resultat i samspel med hästen. Analysera och fråga dig varför hästen gör som den gör, förstår den inte vad det är som förväntas av den? Ger du otydliga eller tvetydiga signaler? Det gäller att hela tiden tänka ett steg längre och lyssna på hästen!

Mitt år 2013- september

September – hoppning, första dressyrträningen, stuckad fot, ponny-inridning, veterinärbesök och halt häst
 Månaden började på hopptävling i Kumla där jag fotade Jannas två stjärnor Maneten och Caresso.
Jag gillar att motionera min Nikon när tillfälle ges – utomhussäsongen är så klart den allra bästa eftersom att kameran tycker bäst om dagsljus och lite mindre bra om ridhusbelysning. Det blev en heldag på Hagaby i trevligt sällskap!
Andra september fick jag den strålande idéen att jag skulle rida barbacka. Det hade säkert gått fint om det inte hade gått höns längs vägen och Cariño promt inte skulle gå fram. 45 minuters krig utbröt där herr häst reste sig, kastade sig, tvärvände och drog i galopp, backade in i buskar och dummade sig. Tills vi till slut började gå förbi de förbenade hönsen. Då började han trava smått och jag hann bara säga ”ok, det går bra bara vi kommer förbi” innan han drog i världens galopp. Då var jag inte kaxig ska jag erkänna men jag måste haft klister i rumpan den dagen för det gick fint – trots allt!
Nästa dag galopperade vi av oss en sko…
Mini kan vara världens bäst förberedda ponny när det kommer till inridning. Hon promenerades med sadel på – vi hängde över henne lite försiktigt, drog i stiglädrena och vickade på ponnystackaren som inte har så mycket att sätta emot – longerades med stiglädrena hängandes och dinglandes och hon kunde inte bry sig mindre.
I september opererade Marie sin fot och hade ridförbud så jag utökade och red fem dagar i veckan. Jenny hängde med och piskade på mig och byggde hinder…
Vi hade lite svårt att fokusera all den där åh-herregud-ett-hinder energin framåt som ni kan se…
Men om ni jämför den här bilden med de från augusti så började han få lite bättre koll på sina framben. Även om vi fortfarande överhoppade för kung och fosterland…
14:e september var det äntligen dags för vår första lektion för Erika tillsammans. Mycket föll på plats under den halvtimmen! Jag var helt slut efteråt men mycket nöjd – speciellt eftersom att Erika på slutet sa att jag rider Cariño bra. Det var fint att höra för han är inte helt enkel!
Kan ju visa ett exempel på hur han gör när han fuskar – ren ögonblicksbild så halshugg mig inte (som sagt, får han smita undan kröker han på nacken och biter sig i bogen).
Och jag skrattar åt hästen men även åt nått som Erika sa när han krullade ihop sig.
Bara dagar efter träningen och dagen innan det var dags att hoppa lite igen girade Cariño i galoppen ute och jag ramlade av. Lyckades på nått sätt kastas av så att jag roterade hela vänster sidan och trodde en kort stund att mitt knä hade gått åt helvete. Tog mig upp på benen och lyckades få tag i hästen men kom inte upp i sadeln så jag fick halta de 2-3 kilometrarna tillbaka till stallet, svärandes – det var foten, inte knät som tog värst stryk (den roterades i stigbygeln – hade känningar upp i ljumsken efter fallet så hela benet roterade, slog mig inte alls när jag landade). Klättrade upp i sadeln när vi kom tillbaka till stallet och travade och galopperade lite i paddocken innan jag gav mig för dagen. Sen satte jag mig i bilen och körde hem trots att jag nästan grinade av smärta varje gång jag skulle trampa ned kopplingen…
Jag åkte faktiskt in till vårdcentralen nästa dag och fick remiss till akutröntgen eftersom att jag inte kunde stå på foten. Men det var bara en stukning och fem dagar senare var jag åter i sadeln. Visserligen bara i skritt och med diverse problem att få igenom vänsterskänkeln (det var vänsterfoten som gick åt helsike) men dagen efter både travade och galopperade jag. Vi är ju envisa vi hästfolk…
26:e september åkte vi mot Kvicksund och Equirehab för en genomgång av både Cariño och Elit. Tyvärr visade det sig att C var halt på båda fram efter kraftiga böjprovsreaktioner (han hade inte visat den minsta hälta hemma och då var vi ju fler som ridit honom – dessutom för instruktör)… vi ordinerades skritt och trav på mjukt underlag och återbesök i oktober för att träffa veterinär.
Mini med ryttare i sadeln för första gången- inga konstigheter, annat än att det gick lite smått vingligt, haha. Världens bästa lilla ponny!
Vi passade på att mäta henne till hela 94 centimeter. Inte konstigt att nioåriga Alva, som inte alls är särskilt stor, ser stor ut på henne. Dessi gör skäl för sitt smeknamn!

Roger yvest Bost och hans hästar

Har läst fler inlägg och diskussioner kring individuella EM guld-vinnaren Roger Yves Bost – eller Bosty som han kallas. I somras hade jag turen att få se honom live i Rotterdam med hästen Castle Forbes Myrtle. Har sett många spektakulära ritter av honom under åren, EM ritterna inkluderade, och kan inte säga annat än att den mannen har en väldigt speciell ridstil. Här är en av de bilder jag knäppte på honom under CHIO Rotterdam.
 På den här bilden sitter han i alla fall inte i luften en halv meter ovanför hästen som han annars tenderar att göra. Bostys ridstil är nog den mest omtalade inom hoppvärlden på länge – det som gör den så intressant är att den faktiskt verkar fungera. Den här mannen sägs vara den snabbaste ryttaren där ute – och hur många omhoppningar har jag inte sett där han rider i ett tempo långt snabbare än alla andra i startfältet? Något rätt gör han ju… hästarna hoppar och presterar och han radar upp vinst efter vinst.
Som ni kanske förstått tittar jag mycket på hoppning. Följer GCT, Nations Cup, Världskuppen och spanar in det som kan tänkas streamas online, även om det inte är några större namn eller klasser det gäller. När det gäller Bosty så har jag förstått att hans hästar ska vara ganska svåra men vad jag kunnat se när han tävlar är de extremt lyhörda och arbetsvilliga. Något med den här fransmannens originella ridstil funkar bra med dessa hästar och även om det ibland ser ut som att Bosty ska fara åt helvete så sitter han där han sitter och han kör järnet. Bosty visar att mycket hjärta och jävlaranamma ger resultat – sen får det se ut som det gör. Jag tror inte att han kommer ändra på något och plötsligt börja rida prydligt, det här är hans sätt och det fungerar uppenbarligen. Och hans hästar skulle inte prestera som de gör om de inte accepterade hans egenheter och speciella stil. Vad tycker du om Bosty?

Ridfilmer – Pebban

Sådär, nu har jag klippt ihop inte bara film från gårdagens ridning utan även fredagens korta ridhuspass med Pebban. Fortfarande grymt nöjd och peppad att träna på – hon kommer bli skitfin när hon blir lite starkare och mer balanserad i kroppen.
Det övre klippet är alltså från fredagens pass, när jag bara kände på henne lite kort i ridhuset. Kan konstatera att jag måste sluta fippla med tyglarna och inte bry mig om vad hon gör med huvudet eller hur hon går med det – formen kommer bakifrån och Pebban har väldigt lätt att söka sig mot bettet så varför ska jag sitta där och fippla och störa henne för? Dags att tänka om och göra rätt. Det är det som är så himla nyttigt och bra med att se sig själv på film – då kan jag inte blunda för mina olater och brister.
Galoppen var lite sisådär precis i början men efter ett par fattningar rullade hon på fint och som ni ser var kortsidorna inte heller några problem. Som jag skrev igår så kommer vi nog kunna se en klar skillnad i en inte allt för avlägsen framtid. Men nu blir det uteritter ett par dagar innan vi ger oss på ridhuset igen. Varierad träning är den bästa träningen. Åh, vad ridsugen jag blev nu, haha.

Nyttiga bommövningar med Lina och Souri!

Lina sa ok till att jag la upp lite film på henne och Souri här från gårdagens övningar. Hon jobbade med galoppbommar från båda håll och vi använde alla tre lägen på sockerbitarna för de upphöjda bommarna. Började med lägsta, upp ett hack och tillslut stående.
Här är det viktigt att tänka på tempot, det får inte gå för fort men inte heller för långsamt. En nyttig övning för både ryttare och häst!

Filmer från gårdagens hoppning

Alltså, haha… det är tur att jag är sjuk och svag som bara den i kroppen annars hade jag skämts för gårdagens prestationer – vi hade ju inget tempo överhuvudtaget.
Det är knappt så att vi har styrfart ens. Efter sista språnget på filmen var jag alldeles yr i huvudet, haha , men där hade vi i alla fall lite bättre tempo så efter det gav jag upp och Eila fick ta några språng i stället.
Lite skillnad i tempo va? Han kan ju Souri men det kommer inte gratis…
Vi får jobba lite på tempot – men som jag skrev igår, allt går lite lättare om man är frisk. Jag tcker ändå, om jag ska försöka låta bli att vara allt för självkritiskt, att vi fick till några hyfsade språng – men att det hade gått ännu bättre om vi haft lite mer tryck och tempo.
Det var i alla fall himla fint att Eila tyckte det var ok att ta några lite högre språng med Souri så fick jag se det med. Har ju sett filmer när han hoppar men det är lite skillnad att se det live. Nu måste jag skärpa till mig och dels bli frisk (för jag har inte tid att vara sjuk nu… har ni hört den förut? haha) och dels galoppera på betydligt bättre på långsidorna… Frösvidal har ju större ridhus än det förra stallet så det finns utrymme att bränna på lite, som Eila så fint demonstrerade!

Några skutt blev det i alla fall

Åh, Lina hade åkt ut till stallet tidigt och mockat och fixat allt innan jag kom dit och när hon hörde att jag var krasslig red hon fram Souri och körde lite bom och hoppövningar (de var jätteduktiga! om Lina ok:ar kan ni kanske få se en liten film också längre fram) innan jag hoppade upp.
Det var nog en himla tur det för annars hade jag väl ramlat ihop i en liten hög. Har verkligen ingen ork och kroppen värker och känns så galet trött …
Så jag ska ta och lyssna på min kropp (för en gångs skull – svårt att ignorera den nu) och krypa i säng. Ni får hålla till godo med ett klipp på galoppbommarna vi red innan det var dags att skutta – tyckte att musiken var passande – den går i undertempo precis som jag och Souri. Det var verkligen inte min dag i dag men vi fick till ett bra språng i alla fall och det får jag väl vara nöjd med! (Det viktiga är att fokusera på det bra och inte fastna på det mindre bra, träna, träna och träna mer så blir det bättre och bättre – en frisk kropp ger även det bättre förutsättningar). I morgon stannar jag nedbäddad i sängen så då blir det inlägg om både det ena och andra – och självklart film från de skutt vi tog idag.

Markservice & film från träningen

Lite film från morgonens övningar då:
Hade sån tur att jag fick med mig Jenny imorse. Hon är inte bara bra med kameran utan även suverän på det här med markservice…
Medan piloten sprang på toa (det är guld med ett stall med toalett för det officiella ”före-ridning-kissandet” haha) justerade Jenny styrenheten… och efter ridpasset flätade hon Souris svans igen (himla tur för jag är inte särskilt haj på sånt…) innan han fick gå ut i det härliga höstvädret. Uppskattar verkligen att ha en liksinnad som är precis lika insnöad och nördig som mig och tycker det är helt ok att stiga upp tidigt för att kolla när jag svettas (Jenny är nog lite sadistiskt lagd ändå…).

Vad säger ni om den här hopptekniken?

Såg det här klippet på Facebook igår kväll och idag dök det upp på Hippson som veckans ”snackis”. Den här hästen är inte dum….
Det var väl tur att det i alla fall inte satt en ryttare på? Tänk er att rida mot ett hinder och så dyker hästen plötsligt mellan bommarna? Nära döden upplevelse haha. Sen skulle det väl, så klart, aldrig hända med en ryttare som rider som folk men man vet ju aldrig…det är i vart fall en ganska underhållande tanke.
Snubblade över en annan grej på Hippson, en Briar staty för 4000:-
Jag tyckte ögonen var lite livlösa och läskiga… så nja, det är inget jag skulle betala några fyra tusen för i första hand. Men annars tycker jag att det är lite häftigt med hästskulpturer och kan definitivt tänka mig sådana detaljer i inredningen i mitt framtida hem.