Behinde the scenes- photoshoot with Pebban

Jag hade en idé om bilder jag ville ha på Pebban i söndags… en idé var att plocka av sadeln vid lämpligt tillfälle för att knäppa lite bilder barbacka.
Självklart kom det en bil när jag skulle sadla av så det var bara att flytta på oss.
Spana in underläppen, haha. Hon stod så snällt så medan jag plockade av mig några lager kläder och skallrade lite tänder i blåsten.
Sen intog vi position och Pebban var hur duktig som helst och stod där hon stod tills jag hoppade av igen. Som ni ser satt hjälmen på huvudet så länge vi rörde på oss, jag har alltid hjälm när jag rider – ser det som en billig försäkring och ett måste. Hjälmens vara eller icke vara är dock en diskussion och ett beslut jag lämnar upp till var och en, alla gör som de själva anser bäst. Personligen kan jag ta av hjälmen för att fotas till häst men då ska det vara på en stillastående sådan.
Fulaste bilden men det är ju behind the scenes som gäller nu så jag håller på de bra bilderna, för det blev ett helt gäng sådana. OBS, bara för att jag är lite lätt dum i huvudet och anser mig känna hästen och således litar på att hon ska stå stilla betyder det inte att du ska göra det samma, bara så att det är sagt.
Ja, alltså, jag har sett så snygga bilder på ryttare som sitter med benen korsade över hästens sida… men hur tusan lyckas de – på ett smidigt och graciöst sätt – få vänsterbenet över manken? Det är tur att Pebban är så bred som hon är – och står så stilla som hon stod, hon rörde sig verkligen inte en millimeter.
Och så var det det här med att sitta av lite elegant så där…
Jag är ju varken elegans eller graciösitet personifierad men jag jobbar på det där. Kanske är dags att ta lite yoga-lektioner härnäst?

En härlig dag i vårstormen

Jag vet inte var jag ska börja – har så sjukt många fina bilder från i dag. På Pebban och mig men också på Jenny och mini… syrran är verkligen grym när hon har kameran med och är lite på hugget. Kommer få dela upp bilderna på fler inlägg – kör dagens ridpass i det här inlägget så kommer det ego-bilder (åh, de är så grymma!), ridbilder och ponnybilder i egna inlägg i morgon.
Lersäsong = benspolning innan borstning. Första gången mini fick benen spolade i dag så Pebban och jag höll henne sällskap medan Pebs fick lite kli under hakan (det var verkligen jätte, jätte, jätteskönt, oj vad det kliade).
En kränkt stackars liten ponny med renspolade ben…det var inte populärt direkt, stackars liten. Lite gladare blev hon när vi kom ut på vägarna. Ponnyn glömde bort hur man skrittar och skulle trava mest hela tiden.
Tro det eller ej men den här lilla varelsen travade i från Pebban och vann, på håret. Ja, alltså…vi travade mot kameran och jag sa ”kom igen Pebs de får inte vinna” eller nått sånt, så smackade Jenny och mini drog i väg medan Pebs … ja, hon joggade på.
Älskar minen på ponnyn… hon hånskrattar åt oss förlorare, haha.

Vild och galen… och nu vägrar visst blogg.se att ladda upp några fler bilder i det här inlägget, jag vet inte om det är mitt internet som är trögt eller om det är portalen som har problem (kom knappt in på bloggen förut…) men sånt strul orkar jag inte med. Vi var i alla fall ute i nästan två timmar och hade en superhärlig tur – solen kom till och med fram och jag plockade av Pebban sadeln vid lämpligt ställe för att vi skulle kunna knäppa lite mysiga barbacka bilder men de kommer som sagt i morgon när jag hunnit pilla lite med dem och välja vilka jag vill visa för er.

Blandade känslor- med hårt hållna tummar

Ni vet hur det är när den själviska delen av hjärnan vill en sak och den rationella delen en annan? I dag kommer första spekulanten ut för att kika på Pebban… jag har ingen aning om vad det är för människor, Cicci nämnde det bara i förbifarten… men med tanke på hur kräsen Cicci är så är jag säker på att det är vettiga människor så det är bara att hoppas att de fattar tycke för den här lilla fröken.
Det har hänt en hel del sedan den här bilden togs för 4 månader sedan. Dels har hon fått lite mindre mage men vi har också lärt känna varandra riktigt bra. Innan jag red Pebban för första gången så var hon bara en av hästarna i lösdriftsflocken, en liten sådan. Men så snart jag satt i sadeln visste jag att vi skulle komma att ha himla kul tillsammans – även om jag nu i efterhand kan konstatera att vi haft våra duster.
Det må vara en liten häst men hon har personlighet och vilja så det räcker och blir över… men när du väl har henne på din sida gör hon sitt bästa och jobbar på fint. Det finns inget elakt eller dumt i den här hästen – hon vill och tycker att det är kul att jobba.
Så, jag håller tummarna tills de blir blå och hoppas att dagens spekulanter fastnar för den här underbara lilla hästen. Även om jag vet att jag kommer att sakna henne så har jag vetat från första början att hon skulle komma att säljas. Fast det gör det ju inte mindre jobbigt för det, Pebs är precis min typ av häst och vi har haft mycket kul tillsammans…?

Favoritfoto: en häst jag jag alltid kommer att minnas

Det här är ett foto av ett foto… det togs innan jag hade turen att lägga vantarna på en digitalkamera, på den gamla goda tiden där på 90-talet någon gång. Det är en yngre version av mig på bilden – och en ännu yngre version av lillasyster som stod bakom kameran.
Världens bästa arabkille, Elixir, eller som jag brukade kalla honom: Grisen. Har berättat om honom i ett tidigare inlägg men missade att ta med den här bilden då. Den här hästen lärde mig så galet mycket om hästar, ridning och samspelet mellan häst och människa. Vi hade våra duster men mest av allt hade vi enormt kul tillsammans. Han var en liten räser köttbulle på fyra ben som älskade att springa så att jag fick tårar i ögonen och benen skakade… sen taktade han glatt fram med huvudet sänkt och nöjda frustningar. ?

Hoppsan – Jag är ju riktigt pedagogisk!

I dag har jag fått använda hjärnan lite medan jag drillat Jenny i paddocken. Vi fokuserade på Lindahs steg 1 – lösgjordhet för både ryttare och häst. Grimma och grimskaft på och fegisrem i framvalvet på sadeln så att Jenny skulle kunna slappna av lite utan stigbyglar och syn (det tog sin lilla tid för henne att våga blunda – en viktig insikt för hennes del var att hon har mycket av sin balans i synen).

Jag vet ju själv hur skumt det kändes att släppa kontrollen och lita på den som håller i grimskaftet. De första minutrarna fick jag fokusera på att inte börja skratta för att det kändes så konstigt att inte se något och samtidigt försöka slappna av och fokusera. Min elev för dagen behöver jobba på det här med fokus, vi kan väl konstatera att hennes ”attention span” inte var det längsta … men hon kämpade på bra och märkte skillnader och förbättringar i sitsen. När synen försvann blev hon tvungen att känna efter och agera på instinkt. Det roligaste var att hon sträckte på sig snarare än att luta framåt (som hon skulle ha gjort om hon haft ögonen öppna) när det kändes ostadigt.

Linus tittade åt höger och vänster och fokuserade mest inte alls till att börja med – men desto längre vi höll på och desto mer Jenny fokuserade, desto mer avslappnad blev han. Ansträngde mig för att köra igenom stegets alla delar från början till slut och tror faktiskt att jag fick med allt – blev riktigt förvånad över hur länge jag orkade fokusera och kände mig, som sagt, riktigt pedagogisk. Nästa gång ska Jenny få leda runt mig lite så att jag kan känna på Linus ordentligt utan att behöva bry mig om vart vi går. Hoppade upp en sväng i sadeln och kände på hur Linus svarade på hacket – kan ju säga som så att det kanske var tur i oturen att det regnade så att ni slipper se spektaklet. Att säga att han inte var helt tillfreds med hacket är kanske en underdrift. Fick ge upp försöken till trav, släppa efter på tyglarna och rida med sitsen (vilket egentligen är precis vad vi ska sträva efter!). Han svarade superfint och svängde när jag bad honom att svänga, böt varv, svängde igen och gick på volt utan att jag behövde ta i honom.
Tror vi var lika nöjda alla tre, jag för att jag lyckades förmedla det jag ville förmedla och såg resultat hos både häst och ryttare, Jenny för att hon blivit ytterligare medveten som ryttare (och att hon vågade släppa på kontrollen och blunda) och Linus för att han fått jobba och blivit lite lösare i kroppen. Det är en riktig liten stjärna till häst den där Linus.

Favoritfoto: en häst jag saknar

Hade väl inte planerat att lägga upp ett foto om dagen direkt men nu kände jag för att lägga upp ytterligare ett så då kör vi på det. Det bästa med foton, speciellt lite äldre, är att de berättar en historia i sig.
Den här bilden är från sommaren 2011, då hade jag ridit Clabbe sedan januari 2010 när jag kom hem från utlandsstudierna i Nederländerna. Älskar den här bilden – den visar precis hur glad jag var över att få rida och ta hand om världens bästa häst. Snart är det två år sedan Clabbe fick lämna den här världen för de evigt gröna ängarna… jag vet att det var bäst så och att livet inte är rättvist ibland, speciellt inte när det kommer till våra fyrbenta vänner. ?

Att skumpa runt på ridtravare – filmer+bilder

Det är inte lätt när det är svårt… vet inte hur sugna ni är på att se film från fredagens lilla ridpass på Jennys pärla till häst: Linus, men här kommer den oavsett ni vill eller inte. Vi kan börja med att konstatera att det inte är den vackraste ridningen jag åstadkommit i mina dagar men det är svårt när stiglädrena är väldigt mycket för långa (nya läder som behöver få fler hål för att passa kortisar som mig …). Det är dessutom mitt första ridpass på Linus som, visserligen ridtränats på travet (med graman), men inte varit ridhäst så värst länge.
Med tanke på glappande skänklar och för långa stigläder provade jag att sitta ned i traven en liten stund. Linus är verkligen inte där utbildningsmässigt ännu men jag ville se om det kändes något bekvämare för stunden. Jag är väl medveten om att jag är på och fipplar med tyglarna betydligt mer än nödvändigt i ett försök att stabilisera och parera hans snedhet i halsen (den sticker i väg åt vänster…) … något som, efter helgens clinic, så klart känns himla dumt. Den sneda halsen är bara ett symptom på annan bakomliggande snedhet.
Passade faktiskt på att ta del av Lindahs kunskap och fråga om det här specifika fallet för att få tips om hur vi ska göra för att, så småningom, hjälpa honom att bli rak i kroppen. Ska bli spännande att rida honom igen längre fram och använda det jag lärt mig under helgen.
Men åter till ridningen då – Linus har inte direkt särskilt mycket egen motor om man inte påminner honom om att gå fram. Och det är nog det viktigaste att tänka på när man rider honom – att rida på, att verkligen få fram honom. Det blir en helt annan häst när han inte får gå och såsa som han vill.
Jag tycker att han var skitduktig trots att jag satt där uppe och störde, snarare än gjorde nytta, så kändes han stadigare och stadigare och sökte fint stöd på bettet bitvis. Han är en himla trevlig häst och kan säkert tänkas bli både kvickare och piggare när han ”fattat grejen” så att säga… det gäller som sagt bara att våga rida fram honom. Förhoppningsvis kan ni få en lite trevligare film på oss två inom en inte allt för avlägsen framtid. Nu vill jag göra om och göra rätt, så att säga.
Så himla söt … speglarna har alltid varit övertäckta i ridhuset så Linus hade aldrig sett dem förut, han tyckte det var jätteläskigt!

Mitt favoritfoto: kategori häst & ryttare

Så galet svårt att välja bara ett foto … har så många jag är jättenöjd med, men jag fuskar lite och kör på favoritfoto i olika kategorier helt enkelt (så får vi se om ni tröttnar när jag använt min kreativitet och hittat på 100 olika haha). Först ut blir häst och ryttare. 
 Den här bilden knäppte jag i juni 2013 under CHIO Rotterdam. Judy-Ann Melchior och Levisto Z hade precis tagit sig över omhoppningens sista hinder. Älskar känslan i den här bilden – älskar hästen som är så galet vacker och hans lilla ryttarinna som verkar ge honom en kram. Senare under 2013 avtackades Levisto och pensionerades från tävlandet för att bli avelshingst på heltid.