Ridfilmer – Pebban

Sådär, nu har jag klippt ihop inte bara film från gårdagens ridning utan även fredagens korta ridhuspass med Pebban. Fortfarande grymt nöjd och peppad att träna på – hon kommer bli skitfin när hon blir lite starkare och mer balanserad i kroppen.
Det övre klippet är alltså från fredagens pass, när jag bara kände på henne lite kort i ridhuset. Kan konstatera att jag måste sluta fippla med tyglarna och inte bry mig om vad hon gör med huvudet eller hur hon går med det – formen kommer bakifrån och Pebban har väldigt lätt att söka sig mot bettet så varför ska jag sitta där och fippla och störa henne för? Dags att tänka om och göra rätt. Det är det som är så himla nyttigt och bra med att se sig själv på film – då kan jag inte blunda för mina olater och brister.
Galoppen var lite sisådär precis i början men efter ett par fattningar rullade hon på fint och som ni ser var kortsidorna inte heller några problem. Som jag skrev igår så kommer vi nog kunna se en klar skillnad i en inte allt för avlägsen framtid. Men nu blir det uteritter ett par dagar innan vi ger oss på ridhuset igen. Varierad träning är den bästa träningen. Åh, vad ridsugen jag blev nu, haha.

Taggad inför morgondagens träning

Tänk att det var tre månader sedan, imorgon, som jag red Cariño för Erika. Och nu är det Pebbans tur! Ska bli himla kul att rida för Erika igen och kanske få en ”aha” stund eller två.
Det var ju mycket som föll på plats när jag red Cariño för henne … och förhoppningsvis får vi snart börja skritta honom uppsuttet så att vi kan påbörja den långsamma vägen tillbaka.
Pebban och Cariño är helt olika typ av häst men ändå passar de båda så väl in i ramen för vad jag tycker är en trevlig, kul häst att rida. De har båda en hel del energi och arbetsvilja samtidigt som de har egen vilja och personlighet. Och imorgon är det alltså Pebbans tur att få agera dressyrhäst.
Fina lilla röda.

I bland känns livet tungt- ”aaa särskilt om man har en vit ponny”

Haha, barn. Det har varit några motiga dagar, eller veckor kanske. Med bilkrångel och extrem dipp i motivation. Mörkret och kylan har knappast hjälpt för att hålla humöret på topp och stundtals har jag bara känt mig motarbetad av livet och tillvaron. Måndags var en sån där dag där allt bara kändes skit och jag helst av allt hade stannat i sängen hela dagen. Men att gräva ned sig är inte ett alternativ när det finns djur och människor som räknar med dig så det var bara att bita ihop och bege sig ut i kylan. Min vänstra tumme är lite extra köldkänslig av någon anledning, kanske har den blivit lite för kall allt för många gånger under mina 31 levanadsår, så den frös till och började göra ont innan jag ens hade fått in Pebban från hagen. Optimalt läge att föra krig mot broddarna som skulle på Pebbans skor alltså. Medan jag muttrade och svor över isiga broddhål pysslade Nova, sisådär 6 år gammal?, med sin ponny Sputnik. Kul med lite sällskap, det är en trevlig liten tjej det där! Passade på att dela med mig av lite livsvisdom…
Jag: Nova, ibland känns livet bara väldigt tungt
Nova: Aaa, särskilt om man har en vit ponny.
Haha, klockrent. Då tänkte jag can’t argue that. 
 Andra visdomsord är att det löser sig alltid. Och vet ni, det gör det också. Och en ridtur i mörkret är bättre än att inte få rida alls för såhär års är det hästarna som är ljuset i min vardag – det är bara så det är. Och vet ni vad – livet känns redan enklare igen!