Äntligen har jag hittat mina långa ben!

Det går nog inte att förstå känslan om man inte kämpat med samma sak själv men nu har jag äntligen fått loss och ner benen! Kände det redan i ridhuset igår, hur trampet i stigbyglarna blev stadigare samtidigt som knäna och ljumskarna släppte. Jag har så länge suttit och knipt mig fast i sadeln att det blivit normalläget. Ett läge som jag kämpat så otroligt mycket med att komma bort ifrån. Och så plötsligt bara händer det – stiglädrena känns inte fem mil för långa, knäna kniper inte förtvivlat om hästen och benen känns helt plötsligt jättelånga fast de egentligen inte är längre än vad de alltid har varit. Plötsligt kommer jag ner i sadeln på riktigt. Det började väl egentligen redan i torsdags hos Maja när jag återigen beklagade mig över att jag inte kommer loss i ljumskarna och ner i sadeln ordentligt. Fick tips om en stretchövning som ska hjälpa och här är vi nu. Att det var så enkelt, samtidigt som det var så svårt. Hade med mig känslan hela passet ute i dag, det var inte bara en tillfällighet igår. Det är på riktigt – nu har det släppt och vi kan bara bli bättre tillsammans!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *