Vila & hoppfilm

Nu har vi inte hoppat på snart tre veckor … det fick bli så eftersom att jag jobbar kväll men också eftersom att vi tyckte att det kunde vara bra för Cariño att ta det lite lugnare en period. Någon långvila blir det inte men i stället lägger vi in lite fler vilodagar där det passar sig. Som förra veckan så blev det fyra vilodagar vilket inte alls gör något just nu. Den här veckan blir det kanske två vilodagar och nästa vecka återstår att se. Då är det dags att köra igång med hoppningen igen i alla fall. Fast han och Marie värmer upp lite på lördag med bomgrupp för Karin.
Så här såg det ut sist. De var jätteduktiga båda två!
Och så här såg det ut för mig och den grå på senaste träningen för Karin för tre veckor sedan:

Jag vet att vi springer snett på linjen, det är jag som tappar högersidan men nu vet jag vad jag ska göra för att rätta till det. Lite vila, analyserande och dressyrande är ett bra recept för att komma vidare. För innan man inser vad det är man själv gör fel kommer man aldrig att komma tillrätta med problemet. Låter enkelt men skitsvårt i verkligheten, som vanligt. Sen springer vi runt med lite fel galopp också vid något tillfälle, ytterst onödigt men även det något vi jobbar lite på. Vi har kommit snäppet lite längre nu – så pass att det inte längre bara kan handla om fram och över till varje pris. Nu har vi motorn och orken – nu är det dags att slipa på finessen i genomförandet också. Gud vad jag är taggad på att hoppträna igen!

Den där känslan

Känslan efter en riktigt bra träning alltså. I dag fick vi till det den grå och jag men vi fick jobba så att svetten rann och vi har så klart en lång väg att gå men några av alla bitar i det ändlösa pusslet föll på plats under kvällens träning och jag var medveten om vad det var jag gjorde när jag gjorde rätt. Istället för att tro att jag gjorde det jag skulle gjorde jag det. Lite flummigt kanske men det kändes riktigt fint idag. Jag fick fatt i reglagen… fick ner tempot och kunde jobba med att bibehålla formen i övergångarna och låta honom sträcka ut sin hals snarare än att krulla ihop den. Mycket, inte allt men väldigt mycket, sitter så klart i huvudet på mig men även i handen – jag måste bli mer flexibel och sträcka fram händerna utan att för den sakens skull glappa i tygeln. Sedan måste jag rida ännu mer med sätet. Vi jobbar på det och vi är en god bit på väg – kvällens dressyrträning bekräftade verkligen det. Det här är en känsla jag kommer att leva på länge.

Det bästa med mitt jobb

Journalistyrket är verkligen grymt utvecklande, intressant, spännande och lärorikt (även om jag är snabb att tala om för folk att det inte är något framtidsyrke). Ingen dag är den andra lik och det har jag verkligen fått känna på den här veckan. I går fick jag börja mitt arbetspass med att gå på en normkritisk stadsvandring. Under en timme följde jag en grupp människor som guidades från Drottninggatan till Våghustorget och ned längs med Köpmangatans skyltfönster. Vår guide stannade till vid ett urval butiker och analyserade reklambilder, skyltdockor och rådande normer i samhället. Vilka är det som får synas? Vilka saknas i skyltfönstren? Vår guide konstaterade snabbt att människorna som passerade på gatan hade lite gemensamt med den verklighet skyltfönstrena presenterade.
Stadsvandringen var en del i programmet för Örebroveckan för mänskliga rättigheter som fortsatte med en gratis föreläsning på Örebro läns museum med Genusfotografen, Tomas Gunnarsson. Mitt arbetspass handlade alltså om genus och normer från början till slut och genusfotografen bjöd på två mycket intressanta timmar där han dissekerade reklambilder och på slående sätt tydliggjorde just hur skev bilden av manligt och kvinnligt faktiskt är. Och som han konstaterade – när man väl ser mönstrena så är det svårt att missa det. Om du vill läsa texten hittar du den här. 

Inte direkt frisk

Men bättre i dag än vad det var igår. Ställde in stallet och stannade hemma i sängen innan jobbet igår. Det är något jag gör ytterst sällanmen kände mig så risig att det inte fanns något alternativ. Ibland måste man lyssna på kroppen men det är tråkigt att inte få bli frisk när jag ändå var hemma större delen av förra veckan. Det går i alla fall åt rätt håll nu så snart kanske jag är frisk på riktigt. Det hjälper att jobba kväll i ett sånt här läge – det är betydligt lättare att få tillräckligt med sömn när jag kan sova längre på morgonen än att lägga mig tidigt på kvällen. Konstigt det där men det är så det fungerar. Nu sa jag ja till att jobba helgen med – svårt att säga nej till övertidsersättning och kompledig måndag om jag ska vara ärlig. I helgen blir det uteritt ena dagen och ridhus den andra – på måndag ska jag träna för Erika igen. Äntligen!

Lera, tappsko och hotfulla situationer

Började dagen på bästa sätt – ett härligt pass ute i klätterbacken med Cariño. Tyvärr lyckades vi med konststycket att trampa av oss en sko efter fjärde vändan ner för backen så det var bara för mig att hoppa av och snällt promenera bredvid. Jenny blir snart helgonförklarad med tanke på alla tappskor hon fixat åt oss … i övrigt har jag klafsat lera och varit glad över gummistövlar på fötterna. Råkat ut för vad som närmast kan beskrivas som en hotfull situation i arbetet som fick mig att haja till och inse att jag måste vara mer uppmärksam på min omgivning. Nu hade jag turen att ha en uppskattad kollega vid min sida som snabbt såg vad jag missade och såg till att vi kom från platsen. Obehagligt är bara förnamnet men den här gången gick det bra.

There´s not such things as too many books…

Pärlan har fått vinterdäcken på och jag har plockat med mig lite böcker från Täby (och visst råkat beställa hem ett lass till innan det jag beställde senast ens hunnit komma, hoppsan)… har ju ett par bokhyllor som väntar på att fyllas här hemma, sakta men säkert.
Jag älskar att läsa, har alltid älskat att läsa sedan jag var liten. Pappa tryckte han var smart som betalade mig för att läsa för mina syskon… jag tyckte ju bara att det var roligt att få läsa och läsa lite till.
Just nu läser jag dock mest bara skit så jag besparar er titlarna tills jag trillar över något fantastiskt bra. Har ni missat Justin Cronins The passage så är den grymt bra. Det är första boken i en serie och jag väntar spänt på att den tredje boken, The city of mirrors, som tyvärr inte släpps förrän 2015. Gillade du The hunger games så kan jag tipsa om serien Gregor the overlander från samma författare. Trevligt språk, intressant och engagerande story även om den var lite udda emellanåt. Just nu läser jag del tre i en serie (The darkest minds) en bok som heter In the afterlight. Dystopier verkar vara grejen nu för tiden. Vad läser du just nu?