Nu är dressyrtanterna på hugget

Gårdagen gav mersmak hos samtliga inblandade så nu har vi anmält oss till ännu en Pay and ride. Åttonde november smäller det – tyvärr utan Ellen den här gången men i övrigt är gänget intakt. Ser redan fram emot det med förhoppningen att bättra på gårdagens resultat åtminstone lite grann.
Jag vet ju vad vi behöver förbättra och vad jag har att jobba på. Men mer om det lite senare – är bara hemma en snabbis på lunchen (i vanlig ordning) och äter lite sallad och pratar lite med katten så att hon slipper vara själv hela dagen. Hoppas att ni har en fin måndag!

Att fota dressyrhästar

Eftersom att jag bara red en start i dag så hade jag gott om tid på mig att använda kameran… kom hem med runt 1500 foton. Jenny är lite mer ekonomiskt lagd med avtryckaren – själv missbrukar jag sekvenstagningen å det grövsta men så brukar det också ge fina resultat!
Sofie och Affe värmer upp innan en grym LB:1 runda.
Dressyrfröken Erikas fina Waremo och Sofia.
Jenny pratade om nån travtränare som sa att det var bra om ston har långa öron…
Ellen och Affe.
Marie och Cariño.

Dressyrdebuten med den grå

Åh herregud mina nerver. I dag har jag ridit mitt livs första dressyrprogram, vilket var Cariños andra för den delen. Det kändes lite så där men såg visst bättre ut än det kändes och det är ju alltid bra.
Bästa Jenny fixade flätad man och Ellen knoppade pannluggen. Visst ser han vuxen ut med fluffet fixat? Film, bilder och resultat kommer så klart lite senare. Procenten var lite under godkänt men i våra ögon väl godkänt i alla fall. Mitt och Maries protokoll såg ungefär likadant ut så vi vet ju vad det är vi har att jobba med!

Nästa steg i Pollans väg till ridhäst

Den där stora bruna sköter sig i princip exemplariskt. Sedan har vi ju inte särskilt höga krav på henne för tillfället – just nu handlar det väl om att hon ska lära sig att röra sig framåt för skänkeln helt enkelt. I dag hade hon alltså ryttare på ryggen för fjärde gången i sitt liv och reds för tredje gången. Vi körde uterittspremiär det vackra vädret till ära…
Jenny och Linus hängde med som moraliskt stöd och lite draghjälp (ha, draghjälp.. vilket skämt). Grimskaft runt halsen kändes som en bra idé bara för att ha något att grabba tag i om det skulle behövas. Men det gjorde det inte.
 Säkerheten går i alla fall före allt, även om det känns osannolikt att Polly skulle köra rodeo så vet vi faktiskt inte hur hon kommer bete sig i olika situationer. Bara för att hon hanterar saker på ett sätt i vagn betyder det inte att det är samma sak med ryttare på ryggen.
En långhalsad dam. Hon rör sig i alla fall väldigt trevligt, känns rätt balanserad och söker sig gärna ned och fram med fint stöd på bettet. Blir nog en trevlig dressyrhäst av den här med lite arbete. Vi körde även första uppsuttna traven som gick helt ok när hon förstod att hon skulle fortsätta trava och inte tvärnita helt plötsligt. Det kändes i alla fall helt ok och hon travade på i ett trevligt tempo även om hon tyckte att det var himla onödigt att behöva trava överhuvudtaget. Någon vinnarskalle eller tävlingsmentalitet såg vi inte skymten av – hon brydde sig inte för fem öre över att Jenny och Linus travade iväg.
Båda hästarna blev lite spända när vi red förbi en hage med en galopperande häst som förföljde oss men istället för att bli hysterisk och försöka springa iväg lyssnade Polly fint på mig, trots att hon var spänd och på tårna. Det här med att ha en ryttare i sadeln verkar inte vara några som helst konstigheter för stora damen. Vi jobbar på, sakta men säkert.
Linus bjöd lite på sig själv när vi skulle spola benen och passade på att dricka lite vatten ur slangen.

Det är jag och katten

Japp. Nu är det Katten (Åke) och jag hela veckan. Mysigt värre – nu ligger hon och sover på min fot efter att hon jamat och skrikit sig till lite mjukmat (hon har fri tillgång på torrfoder så det går ingen nöd på henne). Det sägs att jag skämmer bort det lilla livet när jag tar hand om henne men jag förstår inte vad de menar…

 

Film och bilder 80 cm Örsta

Nu, äntligen, känner jag att jag har några minuter till övers att skriva lite om andra klassen i söndagens pay & jump hos Ryttarkamraterna Kumla. Vi hoppade alltså 80 cm och den grå, som redan hade startat dressyrprogram med hästägaren och 70 cm med mig, var full av energi. Fint att känna att han inte blir trött utan har mer kvar att ge – ett bra kvitto på all tid vi lägger ner på träningar.
Första och enda nedslaget var på första hindret där jag inte riktigt fick ihop honom (lät honom galoppera på lite på långsidan, ser hellre att vi har lite fart från början med tanke på att farten tidigare varit ett problem) och kom lite nära så han fick trampa om och inte riktigt fick med sig frambenen. Det ligger helt på mitt huvud och omtrampet på andra oxern var lite ryttarslarv där med men där hoppade han himla fint. Mycket nöjd med finaste grå som bara hoppar bättre och bättre. Nu måste jag bara komma tillrätta med mina dumma egenheter men det är ju sånt vi tränar på.
Där ser ni att han inte riktigt har med sig höger fram, men det var på håret att han hade klarat det. Hade önskat att mina händer var lite längre fram.
Kanske inte den mest smickrande vinkeln…
Finaste killen! På torsdag tränar vi för Karin igen och om två veckor kör vi för Mia sen får vi se om det dyker upp några pay and jumps framöver. Tanken är att han ska få vila lite från hoppningen ett par veckor i november när jag ändå jobbar kväll och inte kan träna. Tror att det kan göra honom gott med lite höstlov från skuttandet innan vi kör igång igen.

Lövstagatan- vad är problemet?

Vaknade mitt i natten (nåja…midnatt någon gång men jag hade ju somnat och sov så himla gott) av att någon idiot började skrika på gatan. Först ropade han på någon Rikard med några minuters mellanrum sedan började han variera mellan att ropa Rikard och Petra. Fint att han står där ute och skrålar i regnet i en halv evighet innan han ger upp. Det bor lite skummisar på Lövstagatan minsann. Och nej. Jag klär inte på mig och släpper in främmande människor i trapphuset. Inte med det klientelet som rör sig i området.

Testade en ny hopptränare i kväll

Alltså jag vaknade fem i morse och trodde att jag redan vaknat tidigare och stängt av klockan (och alltså försovit mig) – en strålande start på dagen. Men sen somnade jag om, vaknade när jag skulle och åkte ut på jobb direkt. Är ni nyfikna hittar ni texten jag skrev HÄR. Efter jobbet var det raka vägen till stallet för att mocka och fixa i ordning den grå inför kvällens träning.
Vi har ju en fast tid för Karin varannan onsdag men det blev inget förra veckan så då tänkte jag att vi lika gärna kunde prova träna för Mia i kväll (vår kära dressyrfröken rekommenderade dessutom att vi skulle prova henne så det kändes som en bra idé). Det var en riktigt bra träning och jag gillade Mia direkt så efter dagens pass frågade jag om vi får komma tillbaka igen om två veckor. Det är inte så dumt att träna för fler tränare och vad jag har hört så kompletterar Mia och Karin varandra bra, något jag även själv kan bekräfta efter kvällens pass.
Jag är himla nöjd – genomtänkt, pedagogiskt och självförtroende höjande övningar samtidigt som vi ryttare fick hålla tungan rätt i mun och faktiskt rida för att ratta oss runt. Nu ska jag ta min lite trötta, stela och möra kropp och krypa i säng. Lite fler bilder och film kommer, i vanlig ordning, när jag hinner.
En bild från gårdagens dressyrträning bjuder jag i alla fall på innan jag säger godnatt för den här gången.

Fredagsmys i ridhuset

Ingen rast och ingen ro – den grå var full av energi i kväll och skötte sig fint när vi trimmade lite dressyr inför söndagens pay and ride. Som alltid finns det utrymme för förbättring men det mesta där hänger på den i sadeln och lite mindre på kusen. Så kan jag bara hålla reda på mig själv, komma ihåg att rida som folk med sätet och använda de där blyga magmusklerna så ska vi nog lyckas ratta oss runt programmet utan att skämma ut oss totalt. Just nu handlar det ju mer om att skaffa både honom och oss lite rutin på det här med att rida program och bedömas – det är lite annorlunda än hoppningen (där jag känner mig bekväm med att rida in på banan).
Finaste killen! I morgon får han en väldigt välförtjänt vilodag inför söndag. Jag själv har inte samma tur – å andra sidan får jag ju rida så jag klagar inte – jag ska nämligen rida Polly igen. Den här gången ger vi oss ut en liten sväng med Linus som draghjälp så får vi se om hon kan tänka sig att trava några steg. Ni lär ju få en liten rapport om hur det äventyret avlöpte. Annat som ni kan vänta er här under helgen är ju lite bilder och filmklipp från diverse träningar som jag inte hunnit lägga ut än. Det här med tid har plötsligt blivit lite av en bristvara men som ni kanske märker prioriterar jag ändå att hinna träna och rida. Vill vi utvecklas och komma framåt så är det träning, träning och ännu mer träning som gäller. Vilken tur vi har som har sådana duktiga, peppande och engagerade tränare!

Nyttig dressyrträning & hoppning på schemat

Hej träningsvärk. Mina magmuskler gråter efter gårdagens dressyrträning. Erika är skoningslös men det är det som gör henne så himla bra! Hann med att rida igenom programmet två gånger – det gick lite så där. Om vi säger som så – det finns utrymme för förbättring. Nåja. Mer om det med lite bilder och ev. film kommer lite senare. Nu laddar vi för hoppträning i kväll – första träningen för Mia Carlbäck, det ska bli spännande.

Vi har ju lite att jobba på även i hoppningen men det är ju därför vi tränar och rider för tränare. Cariño har blivit så galet fin.