Kärlek åt pärlan och planer inför London

Åkte ut till Täby efter stallet  går och hängde lite med föräldrarna, käkade hemgjord pizza och hade det bra. Sov över så fick pärlan stå och ladda över natten. Det var nämligen så att när jag skyndat hem från jobbet i måndags för att kasta mig i väg till stallet och brodda Cariño inför terrängen så ville pärlan inte starta. Den var helt död. Vilket inte bådade gott med tanke på att den bara hade stått i fem dagar…
Tur i oturen så hade Ellen inte hunnit åka mot stallet än så hon kom farandes som en räddande ängel och kablade igång pärlan åt mig. Nu har den visserligen startat som en klocka sedan dess och den tar laddningen som den ska men både lillebror och pappa (= mekanikerna) tyckte att det vore en bra idé att ladda den.
Pärlan fick alltså ladda batterierna på landet och Tossan inspekterade den noggrant innan hon kom fram och ville gosa lite. I förmiddags promenerade jag Jenny och Tyra till mötes sen bar det av hem till Jenny för fika och extremt seriös planering av vår London-vecka som blir av en vecka från och med i morgon.
Fullspäckat schema från första stund men det är ju bara kul. Man hinner väl med ganska mycket på åtta dagar och sju nätter väl?

Uteritt med bästa stallgänget – på fel häst

Hejsan hoppsan… i dag stod det uteritt på schemat och som det föll sig hamnade jag i sadeln på den fläckiga.
Hon var inte riktigt på humör för att posa snällt för kameran. Väl ute – tillsammans med hela stallgänget (minus Ellen och Sofie) skötte hon sig fint bara hon fick gå först. Vi hade några incidenter där lilla fröken slog i backen och stod på bakbenen och några bocksprång fick hon till i galoppen också. Men man får ha i åtanke att det var första gången jag red henne – vi må vara bekanta från marken och hon vet att jag oftast har morötter med mig så på det planet kommer vi ju överens helt och hållet.
Men det är ju alltid kul att få prova på en häst man inte ridit tidigare. Har ju sett Affe in action så jag visste ju vad det var jag gav mig in på och hon var ändå riktigt trevlig större delen av rundan.
Affe bjöd ju på lite annan utsikt än vad jag är van vid!

Började helgen med lite hoppning

Tog lite sovmorgon i dag efter en sen kväll med trevligt häng och pyssel med bästa lillasyster igår. Börjar bli stadsbo på riktigt nu men än är det en del pill och fix kvar med lägenheten. Hann med att läsa några timmar uppkrupen i soffan innan jag rullade mot stallet där jag bokat in lite hoppning för mig och den grå. Jenny och Marie hängde med och assisterade, dokumenterade och peppade.
Överambitiös ponny under uppvärmingen. Blir lika förundrad varje gång över hans entusiasm. När han väl fattar att det kommer fler hinder tänder han till och söker hinder på ett väldigt trevligt sätt. Han är alert och med inför uppgiften. Det är så sjukt kul att hoppa honom nu när sprången dessutom planat ut och blivit lite rundare. Vi blir mer och mer samspelta och jobbar mot samma mål istället för att fara runt som en flipperkula. Dagens pass kändes så sjukt bra!
Eftersom att det började skymma slutade kameran tycka att det var bra fotoljus så Jenny filmade de sista sprången när vi hoppade 90 (Marie trodde att hon gjorde en luring men jag hade mina aningar om att oxern inte alls låg på 80). Ska klippa ihop de filmerna och ladda upp dem under morgondagen när jag är i Täby hos föräldrarna.
Så grymt nöjd med bästa hästen!

Härligt väder och härlig häst

Vilket underbart väder vi har nu. Solsken och blå himmel gör att man snabbt glömmer allt regn och rusk som vi haft. Hoppas nu att det här håller i sig länge och väl.

Det vackra vädret till ära valde jag att rida ut en liten sväng innan banan. Höjde upp mina hoppläder ytterligare ett hål och försökte ignorera domnande fötter – sitsen blir så mycket bättre med de kortare lädrena så det är bara att härda ut tills jag vant mig.

Vi både travade och galopperade ute och han kändes väldigt pigg och glad. Lite småspänd bitvis men lyssnade bra och dundrade inte iväg när han blev rädd. Ett möte med en skördetröska blev lite mycket för hans nerver men även det hanterade han bra och vi kom förbi utan några större problem. Inne på banan var han spänd som en fjäder efter att vi skrämt iväg ett rådjur men slappnade av efter lite skrittjobb. Ett bra pass med andra ord.

Hello ledighet!

Ha, jag vaknade inte sju i morse som jag trodde att jag skulle göra. I stället snoozade jag fint till halv elva ungefär. Välförtjänst sovmorgon efter en lång arbetsvecka. Nu väntar sex lediga dagar med massa häst, förhoppningsvis en terrängträning, planeringsfika med Jenny inför London resan och lite annat smått och gott. I går hängde jag lite med den här killen:
Planen, från början, var att jag skulle vara hästledig och åka hem och slappa efter jobbet. Men hur kul är det när solen skiner? Så vi tog rundan förbi Ernst och Linus fick jogga på rätt bra – ett mördande pass för mina ben men kusen var nöjd och glad i alla fall.
I dag är det den grås tur. Ska försöka skärpa till mig och rida ett litet pass på banan tror jag. Det blir ju inga dressyrträningar inom den närmaste framtiden eftersom att Erika åker på semester och sen åker vi till London. Men efter det är det dags att köra igång igen. Och nästa vecka åker vi på pay & jump i sällskap av Ellen och den fläckiga, det ska bli superkul!

Finaste terränghästen!

Stryker allt det negativa och fokuserar på det bra. När Cariño vaknar och är med i gamet är han hur fin som helst.
Hopp över liten stock. Karlslund förbereder inför fälttävlanstävlingarna i September så i princip alla Cariño vänliga hinder var bortplockade och ersatta med lite större varianter. Sia lyckades ändå se till att vi fick hoppa en del och när vi väl började skutta över de riktiga hinderna var gasen inte något problem. Finaste killen!
Nu ska jag krypa i säng… mör och trött men himla nöjd ändå. Kommer lite fler bilder och lite mer text om dagens äventyr när jag fått sova lite. Bara två arbetspass kvar av min nio-av-tio-dagars-vecka … smått sliten är en underdrift. Tack till Ellen för första bilden och Marie för andra!

Taggar terrängträning!

I morgon är det äntligen dags för höstens första terrängträning. Veckan som varit har inte bjudit på så mycket häst utöver tisdagen och onsdagens pass – jag har jobbat sex av sju dagar och dessutom inte varit särskilt frisk. Det började med huvudvärk redan i tisdags, fortsatte med halsont i torsdags och i fredags mådde jag bra risigt. Det var inte så mycket mer att göra åt saken än att sova så mycket jag kunde och plocka med en extra tröja till jobbet. Nu mår jag i alla fall bättre om än inte helt hundra.
Tror Cariño kommer att tycka att de är lika kul som jag att vara tillbaka i terrängen. Och med alla dressyrpass bakom oss så har jag en känsla av att vi kommer att hantera det hela med lite mer finess än tidigare. Jag kan åtminstone intala mig själv det så kanske det blir sanning. Men med tanke på hur fint senaste hoppträningen gick är jag säker på att det kommer synas skillnad på oss även i terrängen. Sakta men säkert, bit för bit.
Och så hoppas vi så klart att det ska bli lika fint väder i morgon som det var på bilden ovan.

Hoppsan- nu finns det inga ursäkter längre

Mitt liv som hästtjej började en gång för länge sedan i skogarna på landet utanför Örebro. Jag gick aldrig på någon ridskola – i stället red jag kompisens övertaggade New Forest som gärna stod på bakbenen eller dundrade iväg i 190. En sak lärde jag mig väldigt tidigt – att hålla i mig. Det här med förhållningar och kontrollerat tempo var lite mindre viktigt på den tiden. Vi bara körde och fort gick det. Det var några roliga år även om jag i själva verket var livrädd för att sätta mig på Marta (Maritza) så var det inte ett alternativ att inte rida. Red även lite andra ponnysar och hästar under de där första åren som hästbiten – jag var inte så kräsen, fanns möjligheten att rida tog jag den. 
Sen kom den här röda lilla arabherren in i mitt liv. Elixir, hästen med stort H. Han som skenade med instruktören under en hoppträning, bockade in med huvudet före i sargen och sades vara knäpp i huvudet. Det är nog mycket hans förtjänst att jag är så svag för röda hästar.
Hur som haver så var den röda tråden i det här inlägget inte den röda hästen. Det jag skulle komma till var att jag egentligen aldrig haft några större ambitioner med min ridning, inte förräns på senare år. Därför har jag heller inte varit överdrivet bekymrad över att jag inte haft något grönt kort. Men det kan ju vara bra att ha om vi skulle vilja ta oss ut på något annat än pay&jumps/ride framöver… så här om veckan gick hästägaren och jag en intensivkurs, fick ridintyget påskrivet och när jag loggade in på TDB nu så är det klappat och klart.
Bara att träna på nu då så ses vi kanske på tävlingsbanorna framöver.