En trasig tygel och så poff så låg jag i leran

Det är kul med unghästar nästan hela tiden. I dag var en sån där himla kul och trevlig dag och jag kände mig nöjd och tillfreds med livet. Pebs stod och hängde med Manny, 3 år, och Dessi som är samma ålder som Pebban själv (fyra alltså). Mini var den enda i sällskapet som tyckte att hoppa diket för att snabbt ta sig fram till människan var ett alternativ – helt plötsligt kom hon bara flygandes haha. Så jag hoppade över diket och plockade med mig Pebs in till stallet.
Efter lite borstande och kliande gav vi oss av. Eftersom att vi kört med bett de senaste ridturerna tyckte jag att det var dags att variera med bettlöst alternativ så det fick bli hackamore idag. Tänkte på det Karin skrev om att rida rakt fram och verkligen kände varje steg Pebban tog, satt djupt i sadeln, slappnade av i vaderna och ned med hälarna och ett jämt stöd i vardera stigbygel. En man med röjsåg höll på och ta ned träd i en hage och Pebban blev lite spänd men skötte det bra och knatade på. Tills vi kom fram till pumphuset där någon stjärna lagt en stege på backen… eller om det var att pumphuset lät, eller vad det nu var hon reagerade så häftigt på för förbi det skulle hon inte. Hon försökte vända, kasta sig, backa, resa sig… resa sig lite till och kasta sig lite mer. Jag konstaterade att det här har vi gjort förut och förbi ska vi… så jag pratade med henne, klappade och försökte lugna ned henne medan jag bestämt ramade in henne och bad henne gå framåt. Det kändes som att vi bit för bit faktiskt närmade oss – att det blev lite mindre dramatiskt. Tills hon reste sig och kastade sig åt vänster och jag skulle parera med högertygeln som gick av. Plötsligt låg jag där i plöjorna med en trasig tygel i ena handen och en hel i den andra.
Den här gången satt sadeln i alla fall där den satt (jo, jag lärde mig att spänna sadelgjorden ordentligt efter förra avsittningen… snurrande sadel är inte att rekomendera) och nej, jag slog mig inte men jag blev bra skitig. Eftersom att jag inte kunde fortsätta rida med bara en tygel passade jag på att knata fram och tillbaka förbi pumphuset när jag ändå gick brevid.
Och Pebban fick se att det inte var något farligt. En närmare titt på den trasiga tygeln visade att den var alldeles murken där den gått av. Lite tur i oturen alltså att den gick av när den gjorde det. Även om min avramlingsstatistik nu är totalt sabbad för i år. Så kan det vara ibland. Efter att vi avdramatiserat (hoppas jag) pumphuset begav vi oss hemåt för att byta träns.
Det började skymma ute och jag kände att det var viktigare att lilla fröken fick sin motion än att vi skulle ta dusten vid pumphuset – den dagen kommer och snart blir det – så vi begav oss till sandbanan istället. Där fick hon trava på och även galoppera en liten bit. Mycket pigg och glad liten häst trots att hon fick två ridturer idag – men den första blev ju varken särskilt lång eller krävande. Jag väljer att fokusera på det positiva och vår andra tur var verkligen allt man kan önska sig av en uteritt på en unghäst. Hon var pigg, framåt och uppmärksam och sökte sig fint mot bettet. Lyssnade himla bra på röst och säte och ville gärna galoppera innan jag bad om det men höll sig i skinnet.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *