Det är bra med koppelpromenader

Det blir bättre och bättre, det här med att gå promenader med Cariño. Som ni kanske förstått är det inte så simpelt som att bara ta herr häst och ge sig ut och gå. Dels har han inte vett och sans att hålla sig på plats och placerar sig gärna så att han – om han blir uppjagad/rädd – befinner sig direkt i linje för att springa rakt över den som går med honom (och det skulle han göra med om det är så, han har liksom inte den kollen på sig själv eller mig), dels vill han gärna tugga på grimskaft, kedja och folk men det är mycket bättre nu!
 I dag fick han ha reflexgrimma ovanpå tränset (attans att den enda bra bilden är den där det syns att jag lyckades spänna fast grimman i tränset – men det satt i alla fall inte särskilt hårt och grimman hade jag spänt ut lite väl mycket för att den skulle sitta ok över tränset) så att han skulle synnas lite bättre i skymningen. Det blev inte en särskilt lång promenad då jag hade ont i halsen och kände mig lite smått sjuk (nej, jag tänker inte bli sjuk igen så det hoppar vi över) men tänkte att det i alla fall är bra att han kommer ut en stund. Han skötte sig relativt bra – som sagt, det blir bättre och bättre även om det går långsamt – och fjantade sig faktiskt bara när det kom bilar bakifrån.
Det här med att gå ut och gå – mycket nyttigt och man har igen det i hanteringen i övrigt. Jag är nöjd med herrn i dag, Det känns bra att allt slit och gormande gett effekt (alltså, jag vågar knappt skriva det men han är mer harmonisk och nöjd när han gjort fel och fått ”skäll” än när han beter sig bra och får beröm, beröm triggar tydligen bara att han beter sig dåligt?! Jag kan inte säga ”braaa” och klappa på honom utan att han genast försöker bitas?) för jag vill gärna kunna gå bredvid honom utan att bekymra mig om att det ska komma ett nyp eller att han ska blåsa upp sig och försöka springa över mig. Det är mycket jobb men i slutändan är det värt det.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *