Det här med att hoppa in unghästar (+filmer)

Jag läste nyss ett så bra inlägg på Lamias om att hoppa in unghästar och hur hon gör och anser att det bör göras. Huvudpoängen är att hästen ska tycka att det är roligt – en positiv upplevelse och något den ska vilja göra igen. Såhär skriver hon:
Det gör mig glad att alla hästar jag börjat hoppa med har tyckt det varit roligt och hoppar mer än gärna. Det är den egenskap jag helst ser hos en hopphäst, att den har egen vilja och VILL hoppa – det är viktigare än en flashig teknik.”
 
Jag kan ju gå tillbaka i tiden och berätta lite om Garre. G var 4 år när jag började rida honom – ett halvår innan hade han varit iväg på inridning i två månader och var alltså riden i samtliga gångarter – han kunde inte så värst mycket och hade inte gjort så mycket mer än att skrämma upp folket i stallet och skicka av ena ägaren in i stallväggen. En tinker på 167 cm och sisådär 800 kilo är ingen leksak och G är en extremt känslig häst.
Men han är inte dum på något vis och inte heller är han tung eller svårriden trots sin fysik och sina otaliga kilon. Att rida G var som att rida vilken storhäst som helst, han har en superhärlig vägvinnande trav med mycket svung även om han allra helst galopperar – det är roligt när det går fort tycker han (men det verkar som att han anpassar sig efter vem som sitter på ryggen… han visste att jag gillar lite fart och då gick det fort, när någon lite mindre säker satt upp var han jätteförsiktig – och han är det fortfarande i sitt nya hem där lillhusse ibland får sitta upp i sadeln och följa med ut på tur). Jag hade ridit Garre i nästan ett år och vi hade löshoppat en hel del när vi provade att hoppa med ryttare för första gången.
G blev pigg och glad ute men det var första gången jag kände att han verkligen tände till – när han fick börja hoppa. Han tyckte att det var så roligt och rullade in i galopp av sig själv och tog sikte på våra små hinder.
Han är en ambitiös hoppeponny den där. Och jag fick slänga alla mina fördommar och förutfattade meningar om tinkrar för Garre var och kommer nog alltid att vara en av de roligaste hästar jag ridit och haft att göra med. Sen är han ju så pass stor och grov att han inte lämpar sig för några högre höjder men gymnastikhoppning lite då och då skadar ju aldrig.
Jag blir så sjukt glad varje gång jag tittar på det här klippet. Känslan från det passet sitter fortfarande i, Garres entusiasm och självklarhet inför uppgiften (det var andra gången han var i ett ridhus, här då 5 år gammal och riden i ganska exakt ett år). Vi hade anmält oss till en Pay & Jump en månad senare, 35 och 55 cm… bara för att ha nått att träna mot och för att han skulle få komma ut och se nått nytt.
Nått rätt gjorde vi ju med Garre i alla fall. Och roligt hade vi, inte bara jag som satt i sadeln utan syrran och Jenny med som agerade markpersonal.
Med unghästar gäller det att ta tillvara på den positiva energin och förstärka den, uppmuntra och stödja och berömma. Garre var väldigt osäker i början men det gick snabbt över för jag berömde vartenda litet framsteg han gjorde och kunde känna hur han växte och blev stadigare och säkrare i sig sig själv. Han växte enormt mycket på ett år och jag måste bara visa den här bilden på nioåriga Anna-Tuva som promt ville prova galoppera förra sommaren (då var han riden i knappa året):
Det är en riktig kompis till häst och jag är glad att han har det så bra där han bor och hoppas snart kunna åka och hälsa på och kanske ta ett skutt eller två för att återuppleva gamla minnen tillsammans. Bästaste lilla sportponnyn!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *