När det inte känns kul

Ridning ska vara roligt, utmanande men roligt. Man ska ha kul med sin kompis – i det här fallet hästen. I dag var tanken att jag skulle rida Souri i ridhuset, Jenny hängde med för att assistera och fotografera. Tanken var att jobba lite med galoppen och ta några skutt.
Vi värmde upp och fick lite fart i traven men det gick trögt. Travade över lite bommar och visst lyfte han på benen som jag bad om men inte mycket mer än så. Som sällskap för dagen fick vi en kvinna och hennes explosiva femåriga sto som inte hade varit i ridhus särskilt ofta – den både sprätte och for i luften och ägnade sig åt diverse konster. Här kände jag att det inte riktigt var läge att galoppera för kung och fosterland samtidigt som det kändes som att luften gick ur Souri och den minimala bjudningen vi haft bara försvann.
Jenny smällde upp ett ytterst litet kryss och vi tog några oengagerade skutt och jag jobbade lite på galoppen på stora volten innan vi la ned. Det kändes inte som att Souri hade energin eller viljan att ta i så vi tog en promenad istället. När det inte känns bra så tycker i alla fall jag inte att det är någon idé att fortsätta utan att det är bättre att avbryta och göra något helt annat istället. Det är i ridningen som det där med betten och all utrustning man använder – man får lyssna på hästen. De kan inte prata men är man uppmärksam så finns signalerna där.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *