Ett traumatiskt uppvaknande

Åh herregud. Det känns i kroppen att jag sovit mycket i veckan. När klockan ringde 06:10 imorse var det väldigt tungt att släpa mig upp ur sängen. Upp kom jag i alla fall och fick i mig frukost innan Marie hämtade upp mig. Det var nämligen dags för Cariños andra stötvågsbehandling på Equirehab.Den här gången agerade Maries man chaufför då Marie var tvungen att jobba. Veterinären behandlade själv den här gången och frågade innan han började om C hade sederats sist. Nej sa jag och berättade att han som behandlat hade suttit på en pall så vet. nickade lite, hämtade en pall och slog sig ner. Inga konstigheter där inte. Annat var det när vi skulle lasta och åka hem – då passade han på den lilla odågan när bossen inte var med. Det märks att han och jag har en liten bit att gå innan vi ens är i närheten av den respekt och lyhördhet som han har för Marie. Men så är det ju med alla hästar och det tar tid. Desto mer tid du ger desto mer får du tillbaka. Men en vacker dag slipper vi de där diskussionerna om vad som är ok eller inte. Om två veckor är det dags för sista stötvågsbehandlingen, två veckor efter det återbesök (halvvägs genom de tre månader av vila och promenader som ordinerades) och C ska få nya specialbeslag fram. Tiden släpar sig fram samtidigt som det ändå går hyfsat fort. Halvtids återbesöket blir precis innan jul – då får vi förhoppningsvis goda nyheter om ytterligare förbättring i julklapp. Och i slutet av januari påbörjas vägen tillbaka. Då har vi mycket gratis av promenader och tömkörning.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *