När läskiga saker inte längre är farliga

Vissa hästar är experter på att stirra upp sig över de fånigaste grejerna. En sten som ligger där den legat sedan urminnes tider kan plötsligt en dag vara en hästätande sabeltandad tiger och således alldeles livsfarlig. Sen finns det ju det där fruktansvärt väldigt hemska och farliga med saker som plötsligt står där de inte brukar stå/har stått förut.
 Som tre färgglada hövagnar som plötsligt står längst vägen och skrämmer upp intet ont anande hästar. Jo, självaste coolingen Pebban tyckte att de var jätteläskiga första gången vi skulle förbi dem. Efter det har vi knatat förbi ett par gånger – i dag var en av de gångerna – och istället för att bara gå förbi dem har vi gått emellan och runt dem.
Inte så mycket att hetsa upp sig över längre.
I dag stod vi även och chillade lite och kollade medan en grävmaskin gjorde det som grävmaskiner gör bara ett par meter bort. Pebs fick en godis och lite klapp på halsen och kikade intresserat på vad som hände. Inga större konstigheter.
Vi har ju utsatt Jennys ponny för både det ena och det andra med devisen att ”hon ska härdas”. Det är egentligen applicerbart på alla hästar. Jaha, så den parkerade traktorn där är lite läskig tycker du? Ja, men då går vi lite närmare så får du se att den inte alls är farlig. – Ytterligare ett exempel med Pebs tidigare i veckan. Då ville jag känna att hon slappnade av innan vi gick vidare sedan var jag nöjd. Jag vill inte ha en häst som spänner sig, kör upp huvudet och försöker springa förbi de förmodade farorna.
Hästar kommer alltid vara hästar och således flyktdjur men om du i sadeln hanterar de läskiga situationerna lugnt och fint och ger hästen en chans att slappna av och se att det farliga inte alls var särskilt farligt så kommer ni ha det betydligt trevligare ihop. Att bli rädd, att fly, är något djupt inrotat i våra fyrbenta vänner och inget de ska straffas för. Och att få bli rädd, att vilja fly men stanna kvar och inse att det farliga inte alls var farligt – det är så våra hästar växer och blir modigare. Då menar jag alltså den där riktiga rädslan (instinken som en gång i tiden var en fråga om liv och död) som är svår att träna bort men som blir mindre och mindre desto mer hästen ser och inte ”omg-nu-fick-jag-ett-ryck-och-låtsas-att-det-spökar-i-häcken-där-borta” …Cariño är ju expert på att hitta på ursäkter till att hoppa upp i luften, tvärvända och springa åt andra hållet och det är inte för att han är livrädd utan rena dumheter. (Hur vet jag det? För det antar jag att några av er säkert tänker … men har man ridit några hästar under åren så känner man skillnaden.)

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *