Att diskutera grundläggande fysik med en unghäst

Jag är inte så värst haj på det här med fysik (en av anledningarna till att jag inte blev långlivad på naturvetarprogrammet på gymnasiet) men det ter sig som väldigt simpelt och basalt att objekt A rimligtvis inte kan röra sig på exakt samma yta som objekt B vid precis samma tillfälle. Åtminstone inte om objekt A och B är fasta föremål (läs: en häst och en människa). Då är risken överhängande att objekt B (läs: jag) blir en våt fläck på marken när objekt A (läs: Cariño) envisas med att inkräkta på min sfär.
Så under dagens promenad har vi haft diskussioner i stil med ”om jag springer över dig händer det just ingenting – men om du springer över mig riskerar jag att bli mos” och ett seriöst övervägande att illustrera min poäng genom att springa in i hästkraken, men jag misstänker att han inte hade förstått ett pip av vad jag snackade om i alla fall så jag beslöt att bespara honom den upplevelsen.
Det syns ju nästan på honom på den här bilden vilken typ av promenad det skulle bli i dag. Fast han skötte sig bra. Betydligt mindre fippel med munnen och mindre bänglande med huvudet och det var skönt. Det är sådär kul när han börjar veva med sitt ”lilla” huvud utan en tanke på vart han har mig. I dag livade han upp stämningen på lite annat vis än igår – det är där ovanstående raljerande om hur två objekt inte kan gå på exakt samma punkt vid samma tillfälle i tid och rum. Vi mötte en tjej som var ute och red, ingen större grej om inte C hade spänt sig och sedan drog iväg i två volter runt mig i allt annat än kontrollerat tempo. Och vips så hade han tappat allt vad det heter om att INTE prejas med bogen.
En annan grej han fick för sig i dag var att blåsa upp sig, kröka på nacken och dansa fram som en annan hingst eller nått. Fjanthäst. Men för det mesta var han avslappnad, höll sig på sin sida av vägen där jag ville ha honom, och gick på som vilken annan häst som helst – tills han glömde av sig då. Annat vi hann med att diskutera (vi var ju ute i 65 minuter eller så) var att han inte känner om jag trampar på honom men trampar han på mig kan han bryta ben och seriöst göra illa mig. Lite på samma tema som ovanstående då. Det handlar i grund och botten om att han har lite dålig koll på sig själv och ännu sämre koll på den något klenare varelsen i andra änden av grimskaftet.
Det är ju tur att han är så himla söt. Och att det faktiskt känns förjäkla bra att vara ute och promenera med honom – fick en så bra känsla inombords när vi gav oss ut och skulle gå i dag. Snart är vi på banan igen – tills dess blir det nog en del gormande, morrande och svärande men i det stora hela mest bara en känsla av att det är meningsfullt, att vi gör nått för att han ska bli starkare och bättre. Och på köpet kanske han lär sig vart han har sig själv och mig – det vore inte så himla dumt!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *