En gammal kärlek

Hade tänkt att förklara i klätter-inlägget vem Elixir är (som jag pratar om på filmen) men kom på att han faktiskt förjänar sitt alldelles egna inlägg. Det är nämligen så att jag brukade rida i krokarna vid klättergropen (och klättra en hel del där) för sisådär 15 år sedan. Då red jag en arabvalack född 1983 vid namn Elixir.
Han var lite speciell den hästen. Vi hade ett särskilt band vi två – jag kunde till exempel spendera en hel evighet på att ”fånga” hans tunga. Han sträckte ut den och jag tog tag i den fort som tusan sen stod han där, jättenöjd och glad.
Inte världens mest säkra uppbindning direkt, får skylla på att jag var 15 och inte hade utvecklat mitt säkerhetstänk riktigt. Oftast stod Elixir lös på gången/i dörröppningen medan jag borstade och pysslade, det var inga konstigheter.
Det var Elixir som lärde mig ödmjukhet och att lyssna på hästen. Vi brukade rida bort till sandbanan där jag red med Pebban senast igår. Där brukade vi trava ett varv och galoppera ett… och på slutet, uppför backen, brukade han få galoppera på så att jag fick tårar i ögonen och benen skakade av adrenalin. Det var också där jag kom på att han bara sprang fortare desto mer jag tog i tyglarna. Så vid ett ögonblicks klarsynthet (eller ungdomlig idioti?) provade jag att släppa tyglarna när jag ville att han skulle stanna – och det gjorde han. Efter det så släppte jag tyglarna när jag tyckte att vi hade galopperat klart… och det roliga där var att det fungerade även med en annan häst galopperandes bredvid oss.
Kära lilla häst, dig glömmer jag inte i första taget! ?

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *