En trasig tygel och så poff så låg jag i leran

Det är kul med unghästar nästan hela tiden. I dag var en sån där himla kul och trevlig dag och jag kände mig nöjd och tillfreds med livet. Pebs stod och hängde med Manny, 3 år, och Dessi som är samma ålder som Pebban själv (fyra alltså). Mini var den enda i sällskapet som tyckte att hoppa diket för att snabbt ta sig fram till människan var ett alternativ – helt plötsligt kom hon bara flygandes haha. Så jag hoppade över diket och plockade med mig Pebs in till stallet.
Efter lite borstande och kliande gav vi oss av. Eftersom att vi kört med bett de senaste ridturerna tyckte jag att det var dags att variera med bettlöst alternativ så det fick bli hackamore idag. Tänkte på det Karin skrev om att rida rakt fram och verkligen kände varje steg Pebban tog, satt djupt i sadeln, slappnade av i vaderna och ned med hälarna och ett jämt stöd i vardera stigbygel. En man med röjsåg höll på och ta ned träd i en hage och Pebban blev lite spänd men skötte det bra och knatade på. Tills vi kom fram till pumphuset där någon stjärna lagt en stege på backen… eller om det var att pumphuset lät, eller vad det nu var hon reagerade så häftigt på för förbi det skulle hon inte. Hon försökte vända, kasta sig, backa, resa sig… resa sig lite till och kasta sig lite mer. Jag konstaterade att det här har vi gjort förut och förbi ska vi… så jag pratade med henne, klappade och försökte lugna ned henne medan jag bestämt ramade in henne och bad henne gå framåt. Det kändes som att vi bit för bit faktiskt närmade oss – att det blev lite mindre dramatiskt. Tills hon reste sig och kastade sig åt vänster och jag skulle parera med högertygeln som gick av. Plötsligt låg jag där i plöjorna med en trasig tygel i ena handen och en hel i den andra.
Den här gången satt sadeln i alla fall där den satt (jo, jag lärde mig att spänna sadelgjorden ordentligt efter förra avsittningen… snurrande sadel är inte att rekomendera) och nej, jag slog mig inte men jag blev bra skitig. Eftersom att jag inte kunde fortsätta rida med bara en tygel passade jag på att knata fram och tillbaka förbi pumphuset när jag ändå gick brevid.
Och Pebban fick se att det inte var något farligt. En närmare titt på den trasiga tygeln visade att den var alldeles murken där den gått av. Lite tur i oturen alltså att den gick av när den gjorde det. Även om min avramlingsstatistik nu är totalt sabbad för i år. Så kan det vara ibland. Efter att vi avdramatiserat (hoppas jag) pumphuset begav vi oss hemåt för att byta träns.
Det började skymma ute och jag kände att det var viktigare att lilla fröken fick sin motion än att vi skulle ta dusten vid pumphuset – den dagen kommer och snart blir det – så vi begav oss till sandbanan istället. Där fick hon trava på och även galoppera en liten bit. Mycket pigg och glad liten häst trots att hon fick två ridturer idag – men den första blev ju varken särskilt lång eller krävande. Jag väljer att fokusera på det positiva och vår andra tur var verkligen allt man kan önska sig av en uteritt på en unghäst. Hon var pigg, framåt och uppmärksam och sökte sig fint mot bettet. Lyssnade himla bra på röst och säte och ville gärna galoppera innan jag bad om det men höll sig i skinnet.

Dagens grej of the day

Ännu en julklapp från 2010 och en lika gammal bild:
Då var håret mörkt, nu är det rött. Jag ser dock fortfarande ut som en gumma med tuben på plats men vad gör det, den håller öronen och nacken varma och det behövs såhär års!
Julklappen kom från ägaren till den här snyggingen – Skälles Valentino (det är jag som rider på bilden). Åse och Valle stod i samma stall som Heddan hösten 2010 och sommaren 2012 – när jag hade med mig Garre till Västerås i tre månader – stod vi i samma stall.
Det är en tjusig ponnyhäst! Åse, Valle, Garre och jag hade väldigt trevligt och kul den sommaren! Dessutom fick jag mycket bra hjälp av Åse när det gällde Garre och det kändes verkligen att han växte oerhört mycket på de få månaderna.
Ännu ett par jag hoppas få tillfälle att besöka snart igen!

Ändrade planer

Nähäpp, det blir visst inget Ullared till helgen trots allt. Sjukdom och pengasparande (alltså Josse – tänker man inte på sånt innan? haha) gör att sällskapet valde att avboka.
Det gör inte mig så himla mycket om jag ska vara ärlig. Den där bussresan var inte direkt årets höjdpunkt men det hade ju varit kul att umgås lite med brudarna och botanisera i hästavdelningen. Dessutom hade jag lovat att handla med lite grejer som är betydligt billigare där borta än här hemma. Men sånt är livet, det blir inte alltid som man tänkt sig. Så i stället för en jäkla massa timmar på en buss så blir det lite shopping på hemmaplan med lillasyster, middag och bio.
Och Pebban får komma ut på tur på lördag förmiddag och vila på söndag (istället för tvärtom).
Visst är hon charmig när hon surar till på de andra hästarna för att de omringar mig? Hihi. På tal om Pebs så ska jag ta och bege mig mot stallet nu – solen skiner från klarblå himmel och det är plusgrader ute – blir inte mycket bättre! Och när Pebs fått sin dos motion bär det av mot Hovsta för att släpa ut den grå en sväng.

Linus den ickehoppande ridtravaren & Peps den fräsiga (solid) painten

Pebs och jag fick oväntat men uppskattat sällskap på dagens tur i höststormen. Strålande sol från klarblå himmel, någon plusgrad och ett förjäkla blåsande – nåja, man kan inte få allt här i världen. Hästarna ska ha beröm för att de knappt vinkade på öronen trots blåsten och presenningar som fladdrade för glatta livet.
En ryttare på plats i sadeln och Linus har snart lärt sig Garres signaturpose (sitta-upp-i-sadeln-godisen.. beprövad och fungerande metod). Blåsten och dagen till ära fick det bli en sväng i skogen. Vi stötte strax på patrull i form av en vattenpöl/dike/liten passage med lite vatten och Jenny fick för sig att Linus skulle hoppa och slog på bromsen.
Pebban och jag gjorde vad vi kunde… vi vände tillbaka och gick före och agerade draghjälp, stannade mitt i vattnet och blockerade (så att han inte skulle hoppa – Pebban suckade djupt och förstod inte alls poängen med det hela haha) men Linus ville inte gå. Och Jenny slog på bromsen.
Jenny: han kommer kasta sig, jag känner det
Jag: Nej då, kläm om med benen och håll i dig det går bra!
Jenny. Han kommer hoppa och då flyger jag av
Jag: Nej du kommer inte åka av, bara sitt där och håll i dig
Jag: Han kommer inte hoppa..
Jenny: Ska du prova?
Vi kan ju konstatera att både jag och Jenny fick oss ett gott skratt när Linus visserligen trampade lite vid vattnet men sedan knatade på som ingenting, haha. Hon var så säker på att han skulle slänga sig över vattnet i ett jättesprång. Kul i alla fall att ha provsuttit honom – får klämma in en dag snart och ta en liten tur och känna på honom på riktigt. Det lilla jag fick känna på i dag sa i alla fall att Jenny har rätt, det blir nog en himla trevlig hobbyhäst det här.
Jenny är alltså väldigt hopprädd, irrationellt mycket hopprädd till och med. Men det känns logiskt att det hör ihop med det sporadiska ridandet hon gjort senaste åren – hon har väl ridit max fem gånger om året under den tiden jag känt henne så det borde bli bättre när hon får lite mer balans och känner sig säkrare i sadeln! Jag tycker i alla fall att både hon och Linus var jätteduktiga i dag trots stormvindar och annat. Och Pebs var en liten pärla som alltid – vi tog en liten avstickare på hemvägen så att hon fick både trava och galoppera lite medan Jenny och Linus promenerade hemåt.
Hon tuffar på som ett litet lok i traven och rullar på som en klocka i galoppen – det är en ren fröjd att rida den lilla hästen.
Bästaste lilla Pebs!

Det är bra med koppelpromenader

Det blir bättre och bättre, det här med att gå promenader med Cariño. Som ni kanske förstått är det inte så simpelt som att bara ta herr häst och ge sig ut och gå. Dels har han inte vett och sans att hålla sig på plats och placerar sig gärna så att han – om han blir uppjagad/rädd – befinner sig direkt i linje för att springa rakt över den som går med honom (och det skulle han göra med om det är så, han har liksom inte den kollen på sig själv eller mig), dels vill han gärna tugga på grimskaft, kedja och folk men det är mycket bättre nu!
 I dag fick han ha reflexgrimma ovanpå tränset (attans att den enda bra bilden är den där det syns att jag lyckades spänna fast grimman i tränset – men det satt i alla fall inte särskilt hårt och grimman hade jag spänt ut lite väl mycket för att den skulle sitta ok över tränset) så att han skulle synnas lite bättre i skymningen. Det blev inte en särskilt lång promenad då jag hade ont i halsen och kände mig lite smått sjuk (nej, jag tänker inte bli sjuk igen så det hoppar vi över) men tänkte att det i alla fall är bra att han kommer ut en stund. Han skötte sig relativt bra – som sagt, det blir bättre och bättre även om det går långsamt – och fjantade sig faktiskt bara när det kom bilar bakifrån.
Det här med att gå ut och gå – mycket nyttigt och man har igen det i hanteringen i övrigt. Jag är nöjd med herrn i dag, Det känns bra att allt slit och gormande gett effekt (alltså, jag vågar knappt skriva det men han är mer harmonisk och nöjd när han gjort fel och fått ”skäll” än när han beter sig bra och får beröm, beröm triggar tydligen bara att han beter sig dåligt?! Jag kan inte säga ”braaa” och klappa på honom utan att han genast försöker bitas?) för jag vill gärna kunna gå bredvid honom utan att bekymra mig om att det ska komma ett nyp eller att han ska blåsa upp sig och försöka springa över mig. Det är mycket jobb men i slutändan är det värt det.

Pigga klubben var det (inte) här

Jag är ingen morgonmänniska och jag kommer nog aldrig bli det heller – det är bara att konstatera. Det spelar ingen roll att jag gick och la mig strax efter tio igår kväll jag är lika trött och seg för det. Men det är bara att bita ihop och köra på… blir en ganska lugn dag ändå. Ska hämta upp mamma vid vårdcentralen och lämna henne på hennes jobb sen åka vidare till stallet och ut med Cariño en liten sväng.

Vissa dagar skulle man vara en katt! Ha en fin onsdag hörrni – snart är det helg igen.

Pessoaselens vara eller icke vara

I dag har vi provat nått nytt, eller ja inte så nytt för Cariño eftersom att Marie använt den förut men nytt för C och mig. Eftersom att C tappade mycket under box/sjukhage perioden – speciellt över ryggen, har vi funderat lite på hur vi ska kunna göra promenaderna lite mer effektiva. Marie har sökt och läst och vägt för och nackdelar med Pessoaselen – och nu har jag sökt och läst och gjort detsamma…
Jag är lite splittrad till Pessoaselen men å andra sidan verkade Cariño rätt så nöjd. Han behöver verkligen ingen inspänning som gör att han krullar ihop sig, det sköter han så bra själv. Men eftersom att han är skadad i ett framben så ser vi det som dubbelt positivt om vi kan få honom att trampa under sig bättre med bakbenen och stärka ryggen. (En idé är ju att prova använda endast rump-delen av Pessoaselen som föreslås i fler trådar på bukefalos.com)
Han verkade som sagt rätt nöjd med det hela och kändes avslappnad när han inte fick sina ryck och skulle liva upp stämningen lite. Vi diskuterar fortfarande det där med att prejas med bogen och att tugga på saker (och folk) men det tar sig.
Vi letar inte efter genvägar eller snabblösningar. Men kan vi göra nått för att få med baken lite bättre och hjälpa honom återfå lite av de ryggmuskler han tappat under konvalescensen så är ju det toppen sen när det är dags att börja rida igen. Å andra sidan vet jag inte om selen gör varken till eller från när han går och drar benen efter sig. Fick se på trevlig bakbensaktivitet i ett par sekunder idag när jag petade lite på bakbenet med spöt (yes, jag är en fruktansvärd människa som vill att hästen ska gå fram ordentligt) men då blev herrn sur och slängde iväg en kospark (en anledning till att jag inte är så värst sugen på att tömköra, han är lite väl lätt i bakkärran emellanåt). Det är inte lätt när det är svårt och hur himla enkelt är det att få energi bakifrån när man går bredvid? Tål att tänkas på. Ang. Pessoaselen så får jag nog återkomma lite längre fram efter ytterligare utvärdering men Cariño var varken hoptryckt eller miserabel under dagens äventyr i alla fall. Sen är det ju så med alla hjälpmedel att de kan vara riktigt bra men också riktigt dåliga om de inte används på rätt sätt.

Besök i höbaren

Det går ingen nöd på hästarna i Maries stall i alla fall. Fri tillgång på hö och höbaren placerad under tak i nära anslutning till ligghallen.
Fina grejer enligt söt grå häst.
Jag tycker att det är trevligt med fri tillgång under vinterhalvåret. De går ju ändå in om nätterna så där kan man reglera hur mycket hö de får då (även om det såklart är viktigt att de får tillräckligt med tuggtid även under nätterna).
Cariño tyckte väl att jag kom och störde mitt i frukosteni dag så när han fick gå ut igen tog han vid där han var innan jag kom och störde. Nöjd häst!