Det här med ofrivilliga avsittningar

Vi börjar med det väsentliga – någon som har tips på bästaste avramlingstårtan? Nu är det dags att bita i det sura äpplet och bjuda på tårtkalas i stallet, förstår ni! Och eftersom att Jenny har den goda smaken att studera till bagare/konditor vill jag såklart inte bara bjuda på något smaskigt utan det ska även – allra helst – se snyggt ut. Så jag behöver lite hjälp för det får, såklart, inte vara allt för avancerat heller.
Så dela med er av era bästa tips så lovar jag bildbevis från både bakandet och bjudandet av bakverket. Får eventuellt bli några bullar också (jag är en hejare på kanelbullar och sådana går ju alltid hem!) vi är ett par stycken i stallet och det är ju fint att hålla på traditioner. Sist jag bakade efter en ofrivillig avsittning såg det ut såhär:
Det var alltså efter att jag redan lyckats mörda en kladdkaka (botten på formen släppte när jag skulle ta ut den ur ungen så det blev kladd överallt, tog en hel evighet att göra rent ugnen…) men jag räddade upp den skrumpna kärringrumpan rätt bra, tycker jag:
Hästen, eller ska jag kanske säga boven i dramat, den gången såg ut såhär:
Jag tänker såhär att om jag bakar och gör ”rätt” rent traditionsenligt kanske jag hamnar på plussidan och kan ge sjutton i att ramla av nått mer i år. Pebban ställde ju till det med min avramlingsstatistik som legat stadigt och bra på max en gång om året under de senaste tre åren. Innan dess var det länge sedan jag ramlade av. På ett plan är det nyttigt med lite markkontakt – en liten påminnelse helt enkelt om att det kan hända alla. Att sätta dig i sadeln på en häst, oavsett om du bara ska ta en skrittur eller köra en hoppträning eller ett galopp-pass på stubben är ett risktagande. Precis som det är att sätta sig bakom ratten på en bil. Men det är en risk jag och hundratusentals andra, bara här i Sverige, väljer att ta dagligen. Jag är inte rädd av mig, jag kan sägas vara våghalsig och utan självbevarelsedrift men jag är hela tiden medveten om riskerna och jag har ett vettigt säkerhetstänk i hanteringen men även i ridningen. Kommer jag att ramla av igen, kommer jag kanske göra mig illa framöver, och kommer jag kanske fundera över om det är värt det? Säkert, det är något man som ryttare inte kommer ifrån. Men innerst inne vet jag att jag dör inombords om jag inte får hålla på med hästarna och om jag inte får rida. Det är bara att damma av sig, sitta upp och fortsätta (och hålla i sig lite bättre i fortsättningen). Något annat är inte ett alternativ.

Flytta din blogg till Nouwnu kan du importera din gamla bloggklicka här!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *